Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
CARL G. LAURIN
millionär med den eklektiska praktiska
filosofi, som ej sällan utmärker medicinare,
lyckas förena Nietzsches
öfvermännisko-teorier med den demokratiska
världsåskådningen och får veta att hans enda och
högt älskade dotter, den egensinniga och
förtjusande Änna, vill gifta sig med unga
Conrad Freyn, som i hennes ögon har det
nästan oförlåtliga felet att vara grefve.
Han åter har ej det minsta emot det Änna
kallar »sitt friska bondblod».
Fadren-läkaren säger emellertid tvärt nej.
I andra akten får man veta hvarför.
Efter en ganska originell scen mellan
fadern och en tvärsäker yngling, som
af-slöjar sig som en frukt af professorns
universitetsstudier i Jena, börjar man fatta, att
professorns frisinne och teorier om den
starkares rätt äfven sträckt sig in på det
erotiska området, och man blir ej allt för
häpen, då han plötsligen meddelar Conrad,
att denne är Annas bror. Däremot
förefaller det vara litet för konsekvent, att
fadren ej inför de båda ungas förtviflan
känner några rester af någon s. k.
slaf-moral eller medlidande vakna inom sig,
men han har väl kommit till den åldern,
då man tror att kärleken, i likhet med
mässling och skarlakansfeber, höra till de
oskadliga barnsjukdomarna, hvilka blott i
sällsynta fall kunna medföra lifsfarliga
komplikationer. Unge Conrad, som ärft
aristokratisk finkänslighet af sin mor och
blifvit väl uppfostrad af den, som han
fortfarande kallar »hundra gånger sin far»,
har genast som god son meddelat grefven
sin förlofning. Till allmän förvåning
telegraferar den eljest något indolente
grefven, att han genast afrest till det slott,
där han förut har bott, och som nu
innehafves af professorn kirurgen. I sista akten
får man genom en dorr i fonden se
grefven förbindligt konversera med den
olyckliga Änna. Man har kommit öfverens om
att ej meddela den ömtåliga sanningen för
honom utan påstår att Conrad fått en korg.
Den osympatiske representanten för den
naturvetenskapliga världsåskådningen har
alltid utöst sitt förakt öfver den välborne
hanrejen med den malplacerade stolthet,
som sedan äktenskapets instiftelse varit
bruklig i sådana fall — hos ofina naturer.
Nu vill han definitivt ge den förbindliga
degenerationstypen ett dråpslag och
berättar att barnen äro syskon. Under ett par
ögonblick af kostligt missförstånd ursäkta
de två gamla herrarna hvarandra, till dess
det slutligen går upp för dem bägge, att
Änna är grefvens dotter med hofrådinnan
och Conrad hofrådets son med grefvinnan.
Då framskymtar den naturliga människan
hos båda. Det stockar sig i halsen på
öfver-människan, gudarna ha straffat hans hybris,
och man förstår, att det änglalika lugn,
hvarmed den noble grefven å sin sida burit
kirurgens alla sarkasmer, var skuldkänslans
ödmjukhet hos —finare naturer. Man kommer
öfverens om att ej berätta något för Änna, hvars
»friska bondblod» blifvit en nyans blåare.
Hennes för detta fader säger att allt bära
varit en pröfning, och det finnes nu inga
biologiska, ekonomiska eller sociala skäl
att hindra de två unga själarnas och
kropparnas förening. Spelet var på alla
händer godt, delvis alldeles förträffligt.
Hofrådet Ignaz Scharizer är en af Emil
Hillbergs glansroller. Den rödlätta typen, den
tyske själfsäkre medicinaren i minsta detalj
med sitt buller, sin råa kraft, sin naiva
egoism, sina demokratiska flosker — allt
var fulländadt. Man formligen trodde på
hans skicklighet som kirurg, men man
Önskade hjärtligt att ödet skulle tilldela honom
en af sina kraftigare örfilar, och då detta
skedde, erfor man i hela sin varelse den
rening, som enligt Aristoteles bör
framkallas af ett drama. Herr de Wähl spelade
Conrad behärskadt och verkade både
sympatisk och fin ung man. Af Änna hade
fru Astri Torseli gjort ett godt konstverk.
Hon fick fram all flickaktighet, all äkta
beundrad för fadern och återgaf på ett gripande
vis den ytterligt sammansatta smärtan, då
hennes känslor som fästmö och syster stredo
mot hvarandra, sopande bort allt flickjoller
och ställande henne i ett slag framför en
till synes olöslig, på en gång plågsam och
ytterligt löjlig konflikt. Herr Personne
varierade ännu en gång sin grefvetyp och fick
fram något österrikiskt och
gammalförbind-ligt hos grefve Freyn med det hvita Franz
Josefsskägget och de medlande diplomatiska
handrörelserna. Herr Nilson gaf någon
sorts sympatisk framfusighet åt den i allra
högsta grad naturlige sonen, och herr
Bro-wallius var lustig som den mot tidens
nivellerande tendenser motsträfvige betjänten.
Pappa är inte heller någon barn pjes.
Barn äro vi alla, men man bör vara vid
en viss ålder innan det blir sympatiskt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
