Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
59
förlåta sin far hans älskvärda lättsinne. Det
finnes i alla fall världsvisdom i de Flers
och de Caillavets’ lustspel, och det är ej
alis banalt. Då ridån går upp, är man i
Languedoc på riktiga landet; genom dörren
i bakgrunden ser man Garonne slingra sig
mellan vinbergen*, de spelande äro i ett
stort svalt rum, som borde ha varit hvitt.
Därinne vistas en ung man, Jean Bernard,
herr Högel, hvars skägg borde ha varit
glest och svart, en riktig landtbrukare, som
säljer kor och hvilken en äkta sydfransyska,
fröken Rosén, med brun hudfärg och
latinsk ansiktsoval, förgäfves söker få
intresserad för sin lilla landtliga men välväxta
person. Landtbrukaren däremot börjar just
märka att temperaturen på ett behagligt sätt
höjes, då en gladlynt ung flicka, Georgina
Coursan, fru Zanderholm, hälsar på. Man
hade önskat ett stänk af exotism hos detta
flickebarn, hvars mamma var en rumäniska;
fadern var i lifstiden en tvifvelaktig
affärsman. I denna idyll, full af ärligt arbete
och godt lynne, störes friden af ett
automobilhorn, och två klubbherrar från det
850 kilometer aflägsna Paris komma på
ett flyktigt besök hos den unge
landtbrukaren Jean Bernard. Jag har aldrig sett
utom Frankrike en mera korrekt fransk
grefve än den herr Ivan Hedqvist här
framställde. För en naiv och rar gammal abbé,
herr Brovallius — en sådan får ej gärna
saknas i ett modernt franskt lustspel —
berättar grefve de Larzac i Jeans frånvaro,
att han är naturlig far till Jean, och att
han vill råka honom i Paris för att ge
honom sitt namn. Larzac och hans vän
återvända till Paris innan Jean kommer
tillbaka, och då denne får veta den stora
nyheten att han skall söka sin far i Paris,
ber han Georgina att om ett par dar skrifva
ja eller nej.
I andra akten skall den något rustike
ynglingen göra sitt inträde i stora världen,
d. v. s. lara sig skryta med sina förluster
i spel och sina vinster i s. k. kärlek. Han
förklarar genast för sin far, att detta ej
kommer att roa honom, och får i ett bref
ja från Georgina samt berättar fadern om
sin förlofning med fröken Coursan. Den
grefliga pappan, en snäll ocn lättsinnig
karl, som nyss gjort den smärtsamma
upptäckten att yngre damer skrattande funnit
honom för gammal — själf upptäcker man
som bekant sist den saken — har alltid
EMIL HILLBERG SOM IGNAZS CHARIZER
I »BARNEN».
för galanteriet, »cette veille vertu gauloise»
haft en nationell, nästan religiös vördnad.
Han har något af den franska
uppfattningen, att det är nästan »mot naturen» att
ej låta sig besegras af en vacker kvinna.
Förlofningen med mille Coursan förbjuder
han på grund af faderns ohederlighet i
affärer. I en äkta fransk scen blir han
dock omvänd, ty Georgina kommer, själf
upp till honom och berättar för att lätta
sitt hjärta för den eventuelle svärfadern om
ett litet betänkligt äfventyr, som kunnat
sluta värre, och frågar öppenhjärtigt hvad
han säger. Han är redan så tjusad att
han går med på allt. Den egentliga
konflikten är med stor formell skicklighet
förlagd till tredje och sista akten, där pappan
med vånda ser bröllopsdagen närma sig
och Georgina, själf osäker, märker att hon
ej riktigt passar för agronomen. Jean, som
i en liten vacker scen med faderns vän
får höra talas om modern, en aktris, som
af finkänslighet nekat giftermål för att e
vara den älskvärde och lättsinnige
beundraren till hinders, säger rörd: »Kanske en
till kan offra sig för honom», och med-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
