Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Gåtornas sten. Af Rolf Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
ROLF NORDENSTRENG
tionens väg blifvit bragt till Island och
där på noo-talet nedskrifvits, — hvilket
nu inte vore något så alldeles orimligt
— skulle vi säkerligen ha en hel skola
af forskare, som tvärsäkert förklarade
den för oäkta. Hela inskriften skulle
enligt dem vara »eine gelehrte
Spiele-rei des I2:ten Jahrhunderts», och
stackars Are och stackars Sæmund skulle
återigen, som så ofta förut, få bära
hundhufvudet för bedrägeri. Man skulle
finna stilen så hyperlitterär och
uppsåtligt inkrånglad, att något sådant
aldrig kunnat upprinna i en oskuldsfull
östgötsk hjärna på 8oo-talet, utan
förutsatte en lång litterär utveckling med
begynnande dekadans. Sådana
öfver-drifter som den om de två krigsbytena,
som tolf gånger blifvit tagna, båda
tillsammans, från olika män, och om tjugu
konungar, som ligga på slagfältet, vore
naturligtvis ett otvetydigt vittnesbörd
om sagans efterklassiska karaktär och
»durchaus im Stil der spätisländischen
erdichteten Altertumssagen». — Detta
skulle vara den moderna kritiska skolans
uppfattning; endast de naivt
konservativa dyrkarna af den isländska
traditionen skulle i sin bergfasta barnatro
vidhålla inskriftens äkthet. Men till all
lycka står stenen med runstafvarna ännu
i dag nästan oskadd. Och därmed är
det sannfäst, att den poetiska stil, som
af många forskare påståtts vara
specifikt isländsk, var i bruk i Sverige redan
minst ett årtionde innan Gårdar den
svenske blifvit stormdrifven till den ö,
som efter sin upptäckare ännu i poetiskt
språk kallas Gardarsholm vid sidan af
det vanliga namnet Island. »Vargen
ser foder på slagfältet» är just ett
typiskt sådant uttryck, som så ofta har
ansetts vara exempel på den isländska
poesins förkonstling; och att vargen här
(sannolikt) kallas »nattvandrerskans häst»
stämmer ju precis med de isländska
skaldernas terminologi. Skulle nu
emellertid denna läsning mot förmodan stöta
på något hittills okändt hinder och
Bugges »valkyrjans häst» vara den rätta,
så ha vi likafullt med en »kenning» att
göra, fastän den icke har någon isländsk
motsvarighet: enligt isländsk tro hade
de unga, fagra, gudinnelika valkyrjorna
intet med ulfvar att skaffa, utan redo
alltid hästar. Däremot trodde irerna
fordom på ett slags kvinnliga
stridsandar, som väl kunde tänkas satta i
förbindelse med vargar: furierna Badb,
Morrigu och Macha, likbleka gråhåriga
häxor med . skummande blodig mun.
Alldeles otänkbart är det ju inte, att
iriskt föreställningssätt härutinnan, —
liksom bevisligen i fråga om den
fornnordiska ornamentala konsten, den s. k.
drakstilen — påverkat gotländskt och
östgötskt — men vidare sannolikt är det
likväl inte. — Uttryck^ som på pricken
öfverensstämma med det isländska
skaldespråket, äro på Rökstenen vidare stillir?
härskare (egentligen: den som lugnar,
upprätthåller fred, »moderator»), flutnar,
sjökrigare (»flottister») skatt, furste
(egentligen »toppskott») och Gutt, ett
hästnamn (»goten»).
Likheten mellan Rökinskriften och
den isländska litteraturen inskränker sig
emellertid icke blott till formen. Äfven
innehållet företer slående
öfverensstämmelser. Gentemot den schweiziske lärde
professor Andreas Heusler framhåller
Bugge med kraft, att den genealogiska
diktning, hvarigenom samtida
personligheters ätt ledes upp till forntidshjältar,
alis inte är uteslutande isländsk och ett
verk af i ioo-tals-lärde: Rökstenen
bevisar motsatsen. Visserligen göra ett par
norska versifierade ättartaflor samma sak
(Ynglingatal och Håleygjatal); men en
fullt modern, fördomsfri kritisk forskare
kan ju alltid reda sig med den sortens
besvärliga fakta. »Oäkta!» fnyser han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
