Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ett folk som gått till de döda. Af Birger Mörner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76 BIRGER MÖRNER
Men ormar funnos där icke, och om
man undantager några roffåglar inga
mordlystna djur, inga giftiga insekter.
Den stora moa-fågeln gick tungt
omkring, jättesvanar seglade dåsigt öfver
de violblåa sjöarna, och i grottorna
slumrade jättevuxna, ofarliga vombats.
Följden blef att många af fåglarna glömde
att flyga, ty de hade icke längre behot
af sina vingar, då de icke behöfde
undfly någon fiende, och föda funno de
utan att höja sig från marken. Redan
före européernas ankomst dukade
Moa-fågeln under. Det var en varsel om det
öde, till hvilket hela den primära nya
världen snart skulle finna sig dömd.
Knappast hundra år hafva förflutit,
sedan den hvite mannen på allvar tog
det ofantliga Australien i besittning. Jag
säger det ofantliga, ty vi här hemma
göra oss intet begrepp om de verkliga
distanserna därute. Mellan tvenne af
dess städer — Freemantle och Brisbane
— är afståndet fågelvägen detsamma som
mellan Stockholm och Tunis. Nåväl.
Öfver detta område är i dag spridt en
befolkning, som tifl antalet understiger
det folkfattiga Sveriges. Men på dessa
•hundra år, hvilken utomordentlig
omgestaltning har icke åstadkommits af
Australiens natur!
Det är gifvet, att uppodlandet af
vildmarken skall hafva medfört en fullständig
revolution inom den förutvarande faunan
och floran. Nya växter, nya träd hafva
kommit, och de gamla hafva fått maka
åt sig. Men icke endast sina vänner inom
växtvärlden har den hvite mannen fört
med sig; snyltgäster hafva objudna slunkit
in i hans sällskap, och jag har med
blandade känslor under Nya Zealands
liljepalmer och lianer återsett min
barndoms maskrosor och de svenska
rännstenarnas Plantago major.
Om Linnés lärjunge, Solander, som
var den förste skandinav som det för-
unnades att kasta en blick på Australiens
underbara djur- och växtvärld, i dag
skulle återse densamma, skulle säkert
hans hjärta sammansnöras af ångest, —
så hårdt har tiden gått fram öfver
gum-trädens, kangeroons och den skrattande
kungsfiskarens land. Men icke endast
växterna utan äfven djuren hafva kastats
tillbaka eller förintats.
Eldvapnen hafva icke gjort den
största förödelsen. En mängd fågelarter,
som väl aldrig varit föremål för jaktr
hafva utrotats. Orsakerna äro flere.
Det första en australisk nybyggare gör
är att döda alla träd på sitt område,,
han spår icke ens ett enda att skugga
sitt hus. De insektätande fåglarna tvingas
därigenom att draga sig längre bort för
att icke svälta ihjäl. En oerhörd mängd
af fåglar och smärre däggdjur dukar
dessutom årligen under för det för
kaninerna utlagda giftet.
Och därmed äro vi inne på en
intressant och betydelsefull fråga, nämligen
de australiska acklimatiseringsföretagens
verkningar.
De första acklimatiseringsförsök
Australasien, som kommit till min
kännedom, äro de med svin. Kapten Cook
var den förste experimentatorn; han
utsläppte nämligen grisar såväl på
Tas-manien som Nya Zealand. På det
senare Ölandet fortlefva de ännu, och hafva
där återgått till en långnosig
vildsvinstyp.
För en mansålder sedan förvildade
kolonister kaniner. De första
importörerna prisades som omtänksamma och
nyttiga medborgare. I våra dagar
räknas de vilda kaninerna i milliarder, —
öfver såväl Australien som Nya Zealand
och Tasmanien hafva de utbredt sig som
en allt ödeläggande landsplåga. Det finnes
enorma landsträckor, där ingen häst kan
passera, ty han skulle ofelbart bryta
benen af sig i den af kaninerna under-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
