Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Romantisk och naturalistisk romantik. Några aforismer. Af Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
FREDRIK VETTERLUND
nådigast. Poesien skulle åter vara skön,
åter vara en fri fågel. Detta var icke
längre baksträfveri, det var numera
utveckling. Wirsén hade sagt det; han hade
blifvit stenad. Heidenstam och Levertin sade
det; de utropades till banbrytare. Man
lär däraf, att det icke bära är människorna
som böra välja sina föräldrar med
försiktighet och hänsyn till den ärade samtiden,
utan teorier och »sanningar» äro i samma
predikament. Det »psykologiska
ögonblicket» har betydelse äfven för historiens dorn.
Men när Heidenstam och Levertin, och
med dem opinionen, gingo tillbaka till
grundsatsen i romantikens estetik, så gällde
detta blott själfva estetiken. Filosofiskt stod
såväl författaren till »Vallfart och
vandringsår» som författaren till »Legender och visor»
kvar på naturalismens botten. Den
gudaskymning, det Ragnarök, som inträdt i den
kontinentala och skandinaviska kulturen efter
den fransk-engelska positivismens
utbredning, instörtandet af romantikens
öfver-världar — allt detta förblef ännu för de
nämnda 90-talisterna någonting själfklart,
definitivt. Hvad Heidenstam vidkommer,
har han ju helt visst aldrig betonat några
anspråk på att uppträda som världstolkare;
som poet biktade han sin personliga
ståndpunkt vid tiden för sin debut, när han till
exempel prisade den stora dag, då
människoanden fritt skulle kunna säga: att helt förintas
— stora gåfva. Oscar Levertin var en
långt annorledes systematiserande ande.
Jag ville nu nämna några aforistiska ord
om, hur hans poetiska romantik växte upp
på en filosofisk bas, som var den alldeles
motsatta till den, hvarpå vår gamla
egentliga romantik byggde hos en Atterbom och
som i stort sedt är densamma ännu hos
en Topelius, en Rydberg, en Wirsén.
II.
Ty hos alla dessa hvilade den på
känslan af jagets oförstörbarhet. Romantiken
hade ju först varit en allkänsla med
tämligen panteistisk anstrykning. Men
öfverallt utvecklades den i riktning åt kristen
guds- och odödlighetstro, både i Tyskland
hos Schelling själf och Novalis, i Danmark,
•där en Ingemanns eller Hauchs eller
H. C. Andersens innerliga
personlighetsvisshet följde på en Schack Staffeldts panteism,
och i Sverige, där Atterbom under sin
mannaålder talar om den estetiska
panteismens »glittrande förvillelse», hvari han själf
under flera år af sin första ungdom varit
»fången», och som han nu bestämdt
från-säger sig för att i stället söka få fram en
spekulativ teism. Och längre fram i
århundradet möta vi samma utveckling hos
det senare 1800-talets störste romantiker,
hos Viktor Rydberg, hvars ungdomsdikt
Singoalla hade så mycken vemodig,
panteistiskt betonad allkänsla och som i eget
namn till »förgängelsens milda lott» höjde
en lofsång, hvilken han sedermera — så
ytterst betecknande — lade i munnen på en
»poet från nittonde seklets slut», medan
han själf skref sina gudssökande
längtansdikter.
»Den oändliga längtan» heter det gamla
kända romantiska lösenordet. Den söker
sig ut mot horisonternas obestämda blå
fjärran, mot den osynliga världen, som är
hjärtats hem och där dess innersta kraf
fyllas. Jag har annorstädes påpekat, hur
denna stämning alltid älskat att försjunka
i dygnets drömdagrar, och hur gärna alla
spiritualistiska romantici ha svept sina taflor
i månsken eller aftonrodnad. I Tiecks
berömda roman Sternbalds Wanderungen talas
om de aningar aftonen bringar. Man
känner, att bakom detta lif finnes ett annat,
och »vår inre genius slår med vingarna af
längtan att svärma i det land, som ligger
bakom de gyllne aftonmolnen». I
Ingemanns »Aftensange» ha vi hithörande lyrik,
så skön att dansk poesi icke äger någon
skönare, och både de två Atterbomska
sagospelen och en »blomma» som »Vallmon»
har den mest utsökta aftonrodnadspoesi.
Det är icke, helt enkelt och platt,
naturfenomenet som målas, utan porten till det
osynliga. Jag anför denna mystiska vers
ur just »Vallmon», som Atterbom diktade
i sin första tjuguårsålder:
Se aftonrodnans fjärran,
dit blicken tårad flyr.
Det är ett sken från Herran,
som ur hans portar gryr,
där, vallmokrönt, i glansen
står döden, huld och snar,
och från den röda kransen
den röda strålen far.
Den som skrifver detta brukar betona,
hur ytterst intima poetiskt-filosofiska syner
och känslor Viktor Rydberg har
gemensamma med Atterbom — mycket mer än
han själf visste eller skulle ha trott,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
