Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Romantisk och naturalistisk romantik. Några aforismer. Af Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROMANTISK OCH NATURALISTISK ROMANTIK 123
eller vår litteraturhistoria förr åtminstone
varit hågad att antaga. Ett dylikt intimt
och ingalunda oviktigt drag är, att han
just i denna aftonrodnads- och
längtansromantik fortsätter honom, fastän med sitt
nya och manligt innerliga tonfall. Hur
betecknande är det icke i en af Rydbergs
och hela vår litteraturs mest sublima
dikter, nämligen »Klockorna», att den
klockklang ofvanifrån idéernas himmel, som till
slut når jorden, här nere
»förklingar så ren
i ädla själars längtan och aftonrodnans þurþur-
skem.
På mångfaldiga ställen i Viktor
Rydbergs diktning blir aftonrodnaden så porten
för längtan och dröm mot det osynliga.
Jag påminner om Vapensmedens skönaste
kapitel, det som heter Harpolekarens sista
vandring. Minns man solnedgångsscenen
där? Svante harpolekaren och hans son
ha satt sig till hvila på ett klippblock vid
vägkanten. Svante
»har lagt sin arm om Gunnars hals, gossen
sin omkring fadrens lif. Båda skåda mot
guld-och purpurstrimman, hvaraf skogen förunnar
ett stycke att lysa fram, där vägen förlorar sig
uppe i granbacken. Rödhaken sjunger
sorgmodigt, morkullans underligt tilltalande läte
förtonar mellan trädstammarne. Men hvad är
detta? Det ljuder djupstämdt och fjärran från
som klangen af en silfverklocka ur någon dorn
i andevärlden. Klangen kommer ur västerns
skyar, från de lifliga skiftande ljusdallringarne
i dem. Är det hörselvilla, eller händer det,
hvad sagan förmäler, att solen i nedgången
stundom tonar, att hennes sista strålar stundom
gå som stråkar öfver osynliga strängar, spända
på gränslinien mellan jordens dag och natt?
Harpolekarn hör det; Gunnar hör det äfven,
ty den enes förnimmelser ha en klangbotten i
den andres själ.
Harpolekaren ser ljusreflexerna spela på sin
gosses ansikte, medan dennes blick letar efter
sagor i aftonrodnaden. Vemod blandar sig i
åsynens fägring.»
Och litet senare, när gossen hör
taltrasten inne från mon, frågar han: Är det
möjligt, fader, att den som sjunger så, icke skulle
ha en själ, älskad af Gud. —Jag tror, gosse,
att han har en själ och är älskad af Gud. —
En odödlig själ? — Alla själar äro
oförgängliga; allt, som är, är oförgängligt. Döden
är en förvandling, en upplösning af
formerna, ej en tillintetgörelse af elementerna,
som bildade dem. Elementerna äro själar. —
Det är knappast en ren tillfällighet, att
denna skaldiska popularisering af Viktor
Rydbergs innersta tro och
odödlighetsfilo-sofi får springa ut ur den högstämda stund,
då de två, sångaren och hans gosse,
tillsamman förnummit det osynligas
klockklang ur den sjunkande solens och
aftonrodnadens döm. De få njuta den sköna
synen till dess slut. Dunklet kommer,
månskenets silfverdunkel, och skuggorna, och
några ögonblick senare dräpas både far och
son af sina fiender.
Till denna rydbergska och romantiska
aftonrodnadssymbolik hör också den
härliga och i allo beundransvärda dikt
Rydberg skref under sin sista sommar och som
just heter »Längtan». Endast en lyrisk
skald af högsta rang har kunnat dikta
någonting, som är så själfklart enkelt i sin
form och ända så djupsinnigt och så
stäm-ningsbräddadt. En af dessa alltid
framskymtande och alltid vikande symboler för
det outsägliga, efter hvilket vandraren
längtar och spanar, är den
»fana med gyllne ränder
som lyftes af andehänder
på kvällskyns vallar och torn».
Öfver jordelifvet spände den romantiska
poesien sålunda en himmelskupol med
dagens azur eller aftonrodnadens drömbilder,
och ner därifrån förnams klangen af det
osynligas dragande klocka. Ännu i Viktor
Rydbergs diktning tycka vi oss se tillva
ron som en dylik Kosmos, en andens döm
af sublim resning, där allt det sinnliga blir
symboliskt, »Alles Vergängliche ist nur ein
Gleichniss». Men det är färgspel och lif
öfver detta Kosmos, och personliga
evighetsväsenden bakom dess symboliska skrift.
III.
Stora skalders dikt blir för läsarens
inbillning gärna ett slags Kosmos, särdeles
deras, hvilkas tanke och fantasi och känsla
söka sig fram mot en världsförklaring, en
världsbild. Äfven Oscar Levertins poesi
höjer sig till en sådan universell syn. Också
han var som diktare filosof, också han
afspeg-lade därmed en viss tidsströmning, som vi
redan kunna se historiskt: den franska
positivismen i ordets vidsträcktaste mening. Ty
Levertins mästare var, trots hans beundran
för Comte och Taine, dock allra snarast
den skiftande Renan, hvars skeptiska
tittut-och kurragömmafilosofi i hög grad impo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
