Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Romantisk och naturalistisk romantik. Några aforismer. Af Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROMANTISK OCH NATURALISTISK ROMANTIK 125
världsbild, som empirisk och rationell
kunskap räckt honom och som — här synes
mig dogmatismen ligga — hvilade på
satsen, att naturvetenskapens metod vore
tilllämplig icke blott på hvad Viktor
Rydberg-kallat världens mekaniska aspekt utan på
tillvaron i dess helhet.
IV.
Man har tvistat om, huruvida denna
Levertins ståndpunkt skulle kallas
materialistisk. Materialism har ju populärt
betydelsen af det jordbundna, det låga, det
rsom blott har sinne för att mätta de
glupska grunddrifterna. Därför bjuder det emot
att bruka ordet om så andligen rika och
varmt kännande, så påtagligen ideellt lagda
människor, som man älskar och vördar —
äfven ifall man själf vet, att man tager
glosan i dess rent teoretiskt
världsförkla-rande mening. Hur nära missförståndet
ligger, minns jag till exempel ur ett litet
meningsbyte jag för många år sedan hade
i bref just med Oscar Levertin, innan jag
kände honom personligen. Jag hade
användt det odiösa ordet om någon
skönlitterär författare eller filosof— och Levertin
förmodade, att det i min terminologi utan
vidare betydde grof, jordkrypande och
dylikt, hvilket alis icke hade varit fallet.
Därför var det en smula till öfverlopps,
när han fortsatte sitt bref med denna fråga:
Ȁr icke en materialist som Lucretius
större i sin sanningskärlek och sin
idealitet» än en del ny idealistiska tänkare? Ty
om den personliga storheten eller högheten
hade jag ej talat.
Men fick Oscar Levertin klart för sig,
att man tog ordet »materialism» blott
i dess teoretiska mening, så tvekade han
ej att själf nämna sig så — och helt säkert
med rätta. Han berättade mig en gång
sedan muntligen om det långt större
intresse han hade för kemiska och fysiska
processer än för allehanda filosofiska, jag
tror nästan han sade etiska funderingar,
helt visst emedan de förra voro
nödvändiga förlopp utan prat och godtycklighet
— och han talade på allvar om denna sin
»materialism». Att därmed strikt
vetenskapligt precisera sin ståndpunkt, menade
han icke; det tror jag ej han vare sig
kunde eller brydde sig om, eftersom han
just ingen metafysiker var eller hade någon
verklig tilltro till metafysisk
vetenskaplighet.
Men innebörden i Levertins teoretiska
åskådning är alldeles klar och bör ej
sub-tiliseras bort. Jag föredrar emellertid för
min del, då en term är nödvändig, att
kalla den naturalism, icke materialism, just
på grund af det sista ordets vulgära
bibetydelse, som så litet passar in på en Oscar
Levertin. Mer än för någonting annat
hade han respekt för själfva den fysiska
nödvändigheten i allting, och »romantik» var
för honom helt och hållet en känslans sak,
hvilken han — efter min mening med orätt
— satte upp som motsats till den
objektiva världsbilden, ty denna bestämdes
endast af vår kunskap om naturlagarna.
»Romantik», skref han i samma bref, »är
förträfflig som lyrisk temperatur så att, säga,
att lefva, drömma och dikta i, men när
mannen nått öfver 35, börjar han, det är
min erfarenhet, få en allt (mera) ökad
känsla af storheten i naturlagarnas sträfva
och stränga poesi, och jag hade hellre —
om en fé låtit min ringhet välja — hittat
på Laplaces stora teori än den bästa poesi».
En Atterbom eller Viktor Rydberg, en
Topelius eller en C. D. af Wirsén skulle
aldrig på detta sätt ha fattat dikten, det
»romantiska» endast som en de sköna
illusionernas värld, hvilken stode i
motsats till verkligheten. För dem är poesien
i dess högsta form en sierska om, som
Atterbom uttryckte det,
»lifvet, världens sammanhang»,
och i hennes symbolskrift ana vi det
outsägliga, men detta outsägliga är ock
sanning. Poesien, »romantiken» blir då så
långt ifrån verklighetens motsats, att hon
i stället visar sig som dess förklarerska,
uppenbarerskan af den verkligaste
verklighet, den sannaste sanning — och då
visserligen en annan verklighet än de blotta
naturlagarnas. Men på dem, och på dem
allena, trodde filosofen Levertin, och
besynnerligt nog synes han aldrig ha närt
några kunskapsteoretiska skrupler om denna
ståndpunkts absoluta berättigande.
Åtminstone finnes däraf inga spår i hans
skrifter.
Man förstår då också, hur Levertin
begränsade den nypoetiska romantik han
trodde på och hvarom han skref, att den
borde vara »en omsättning till sång af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
