Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Romantisk och naturalistisk romantik. Några aforismer. Af Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
FREDRIK VETTERLUND
nerade på honom, medan han samtidigt
fann honom nog så pålitlig.
Villman att börja med ha ett rent
påtagligt litteraturhistoriskt »belägg» till
skillnaden i den världsbild, som tedde sig för
Levertins ögon, och den som tett sig för
Atterbom och Rydberg, så kan man
jämföra hur de sågo på den gamle
romarskal-den Lucretius. Som ande och som skald
beundra de honom gifvetvis alla tre. Men
medan de två spiritualisterna betona
hemskheten och obevisligheten i Lucretii lara
att världen uppkommit genom atomernas
tillfälliga sammanstötning, att det andliga
är förgängligt och att ingen annan
oändlighet finns än det mekaniska universum,
så är det ju just detta som väcker
Lever-tins djupa känslor af vördnad inför det
som han finner vara obevekligheten och
Sanningen själf. Atterbom, i Poesiens
historia, talar om det ovetenskapliga och djupt
antipoetiska — hvilket för honom djupast
inne blir precis samma sak — i själfva läran,
i den gamle romarens mekaniska
atom-istik. Rydberg, i sin 1500-talsroman
Vapensmeden, låter en person, som är hans
eget språkrör, bedöma den som
»förskräckande för känslan och otillräcklig för
förståndet», och samma person i romanen är
profetisk nog att förutspå, att en gång i
framtiden, när det Kopernikanska systemet
vunnit terräng, skall denna mekaniska
ato-mistik af några människor svårligen kunna
undgås och dock säkerligen åter
öfvervinnas. Levertin däremot blir som ingen
annan här i Sverige Lucretii egen famulus
och utläggare. Det var med fullaste
sympati som Levertin skildrar, hur den
känslans skräck och hänryckning, som eljes
skapat myten — det vill här äfven säga
religionernas föreställning om något
öfver-naturligt — hos Lucretius för första gången
i dikt brusar fram genom den begränsade
världen. Hur denna mekaniska världsåsikt,
hvars störste skald Lucretius är, just blifvit
ryggraden i Levertins intellektuella
personlighet, det har han kanske störst och
vackrast uttalat i de verkligt sublima slutorden
till sin egen Lucretiusstudie:
Ack, ett vill jag önska mig själf, att kunna
bära mina tankar, att aldrig förväxla mig och
världen, min glädje och sorg med dess ordning,
eller tro att naturen för min räkning eller
någons räkning skall stifta en undantagslag–––
dura lex, sed lex.
Så låt mig då i den klara natten genom-
tränga min förgängelse–––När gryningen åter
kommer–––då vet jag att jag skall ängslas
med gräs och blad, att lifvets oro också skall
komma öfver mig med oemotståndlig längtan
och dunkelt hopp. Men låt mig i denna djupa
stillhet inför haf och stjärnor söka pejla hela
djupet af det ensamt heliga och oförytterliga,,
vi kalla Iag.
Detta är ju icke blott naturalismens
filosofiska grundtanke — visserligen
oanfäktad af hvarje kunskapsteoretisk skepsis.
Det är därjämte den naturalistiska
världsbildens poesi och dess religion, bägge i
ett, alla tre i ett, olösligt förenade. Ty
med så hög och stark och personlig känsla
har Oscar Levertin omspunnit sin mest
vördade tanke, att den här fått en
monumental skönhet och en poesiens grandiosa
flykt, sådana icke alltför många svenska
prosarader ha; och därtill den känsla af
förbehållslöst underordnande inför det
allmänna och uppgående däri, som är religiöst.
Så hade Oscar Levertin slutit sin
världsåskådning till ett helt. Att han kommit
därtill icke bära genom sitt tänkande utan
äfven genom sin känsla — sin känsla
nämligen — det menar jag bestämdt. Ty
ingen människa lär finnas, som bildar sin
världssyn bära med tanken, icke ens, när
hon som Levertin med sitt rika och varma
poetsinne förenar ett så vaket grubbel, ett
som så gärna vill vara genomskådande
och illusionsfritt.
Och han trodde på sin mekaniska
världsåskådning minst lika bergfast som flertalet
kristna tro på Gud. Alldeles odogmatisk,
som man stundom hört Levertin kallas, var
han nämligen ej. Dogmen att det ej kan
finnas någon personlig Gud och personlig
odödlighet, trodde han på. Att en Viktor
Rydberg icke gjorde detta, blef för Levertin
tecknet, att Rydberg ej vågade sig upp på
tankens allra djärfvaste stigar. I själfva
verket var det just Rydberg som i detta
fall var den filosofiskt kritiske af de
två. Hans ståndpunkt var ju: Att veta
något om detta kunna vi ej, eller ens
förmoda med någon grad af teoretisk
sannolikhet. När han för sin del var teist,
berodde det af andra skäl än teoretiska ^
Levertins ateism grundade sig däremot
— åtminstone trodde han det själf —
liksom så mycken annan ateism just på den
1 Äfven Fredrik Böök har i sin förträffliga
Levertinsessay framhäft Rydbergs mera kritiska
förhållande till problemen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
