Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Herman Bang och de stora skådespelarna. Af Erik Wettergren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
ERIK WETTERGREN
han efterlämnar ett mycket stort tomrum vid
de teatrar, där han verkat under sitt
»fædre-landslöse» lif. Och liksom många unga
diktare vid Oscar Levertins död kände en
smärtsam olust och osäkerhet inför sitt arbete,
nu då den lyhördaste räsonnansbottnen och
det rättvisaste riset voro sönderbrutna, så
tror jag, att mer än en skådespelare i dessa
dagar förnimmer Herman Bangs död som
en rent personlig förlust, som om ett af de
ljus, de där kunde sprida klarhet öfver de
egna möjligheterna och den egna vägen,
hade blåsts ut. — Det är klart, att den
förtrogenhet med scenens lif och möjligheter,
som detta instruktörarbete gifvit honom, åt
hans uttalanden skänker ett rent
dokumentariskt värde.
Bangs förhållande till teatern och
skådespelarna var reciprokt. Liksom det hände,
att han genom sin instruktion kunde utöfva
det största inflytande på t. ex. en så
själfständig och viljestark konstnärinna som
Ré-jane, så har han af skådespelare mottagit
impulser, som varat genom lifvet. I ett fall
har han med den största öppenhet erkänt
denna skuldförbindelse. Studien öfver Kainz
inledes med orden: »Josef Kainz’ Kunst
har af alle Levende haft den stærkeste
Indflydelse paa min egen Udvikling». Och
han har mer än erkänt. Han har betalt
skulden genom att i en studie, som lyser
af träffsäker analys och varm intuition, resa
den högt beundrade ett monument, hvilket
försäkrar honom något af det evighetslif, som
eljes är skådespelaren förvägradt. När man
läser en karaktäristik sådan som denna, gripes
man af en bitter saknad att Bang icke haft
likvärdiga föregångare under flydda tider.
Hvad skulle vi inte ge för att verkligen få
en förnimmelse af nerven hos konstnärer
sådana som Lekain och Garrick, Rachel och
Elise Hwasser? Eller skådespelare som
William Shakspere och Jean Baptiste Poquelin,
kallad Moliére! Detta icke blott af intresse
för deras egna individualiteter utan lika
mycket för fattandet af den epok som födt
dem. Ty den store skådespelaren är kanske
i högre grad än andra konstnärer tidens
röst, förmedlaren af allt det lönligaste och
mest ogripbara, hvars prägling suddas ut
i samma ögonblick som den tagit form, det
som endast kan uttryckas med tonfallets
skiftning och rörelsens rytm, munnens
skälfning och ögonens lif.
Det är klart, att inte ens Bangs impres-
sionistiska konst kan fasthålla allt detta. Han
har inte heller försökt det i samma mening
som han gjort det i sin skönlitterära
alstring, där ett af hans mål ju är att gripa det
fladdrande ögonblicket i vingspetsen. Här
har han af intryckens mångfald gjort ett
destillat, hela bilder, klara utvecklingslinjer,
och resultatet blir några lefvande
skådespelar-porträtt och en spegling af sekelskiftets
andliga lif. Jag är öfvertygad, att den som en
gång vill ge en helhetsbild af detta lif gör godt
i att gripa till Bangs lilla häfte — blott att
han därvid har klart en sak, att det är
skrifvet af en utpräglad konstnärsindividualitet,
som väljer och vrakar, som ger svar på den
enas röst men blir stum inför den andras.
Man behöfver endast nämna några af de
namn, som fattas, för att se i hvilka fall
spegeln inte längre ger någon bild. På
registret leta vi förgäfves efter sådana som
Mounet Sully, Coquelin Ainé, Sonnentbal,
bröderna Poulsen, Emil Hillberg.*
Här kunna endast lämnas några korta
antydningar om de viktigaste kapitlen i
denna rika bok, som har så få
motsvarigheter på skandinaviskt språk.
Centralfiguren är, som antydt, Kainz.
Han var ju, när han för något mer än ett
år sedan gick bort, omstrålad af två folks
kärlek, hvilken var så varm, att nordtyskarna
generöst glömde, hur de en gång skrattat
ut honom, och förenades med österrikarna
om att i honom se den klaraste
representanten för den all-tyska andan. Oafsedt det
litet löjliga i den honetta ambitionen att göra
en berlinare af denna sydösterrikare med
mera af kroatisk hets i blodet än af
bran-denburgskt Griibelei, är fenomenet
anmärkningsvärdt, då man betänker, hvilken väg
som fört Kainz till denna rangplats. Den
vägen kan korteligen betecknas med ordet
strid, men inte en strid för det sköna och
planlösa nedklubbandets egen skull — äfven
en sådan kamp har man ju sett ombrusad
af folkets jubel — utan en strid, som får
sin eviga skönhet genom de mål, till hvilka
den trängtade och nådde. Det var lif,
hänsynslöst modärnt lif, han ville ingjuta i de
gamla skådespel, hvilkas kappa han axlade.
Då kom striden att rikta sig framför allt
mot två punkter. Främst mot traditionen,
* Af svenska skådespelare har han endast
behandlat två, nämligen Fredrikson och Lindberg, som
han träffande silhuetterat i den 1892 tryckta
essäsamlingen Teatret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
