Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Herman Bang och de stora skådespelarna. Af Erik Wettergren - Tillägg till »Gåtornas sten». Af Rolf Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TILLÄGG TILL GÅTORNAS STEN
175
den sega och bullrande tyska traditionen,
som med fulia lungor, stoppade ben och
stora poser trodde sig vara skönhetens och
styrkans väktare genom att schablonera
laterna från Goethe-Schiller-tidens glansdagar,
eller mot den distinguerade och lågmälta men
lite smått tilltagna traditionen vid den höga
Burg-teatern. Hos de första stöttes han
tillbaka af den löjliga osanningen, hos de
senare af den tråkiga känsloafknappningen.
Det sista var nästan det värsta. Ty hvad
Kainz fann hos de stora tragedierna var
lifvets potens, känslorna eld, ödenas
våldsamhet — och endast genom att möta dem med
samma eld och samma våldsamhet kunde
han få de gamla klassikerna att bli till ny
och betydelsefull verklighet. Men nu tog
den andra striden vid — den emot
styckena själfva. Han uppsökte, som sagdt,
den klassiska repertoaren, ty endast här fann
han en känslostyrka, som var hans egen
likvärdig, och de — framför allt Schiller och
Grillparzer — gåfvo honom också den
dräkt af sköna och många ord, inom hvilken
hans sydländska blod kunde få bubbla.
Men de orden voro inte barn af hans tid,
versernas tunga och jämna rytm stämde illa
samman med dess trotsiga stampande. Så
våldförde han sig på dem, tvingade dem in
under sin egen makt; hela långa
versstycken lät han i raseri hvirfla upp som damm,
tills han så med örnklo grep fått om
passager, från hvilka förklaringens ljus och ett
brinnande lif utgöts öfver hela gestalten.
Och de häpna åskådarna sågo sina egna
känslor som i en förstorande trollspegel.
Hamlet är den roli i hvilken Kainz
samlade allt sitt kunnande, all sin
mannaålders mogna genialitet, så att den danske
prinsen under hans händer blef bilden af
själfva geniet. — Enligt Bang, som sett all
världens största hamletframställare, är det
bära en till, som jämte Kainz mäktat att
med sin personlighet så genomgjuta den
motsägelsefulla gestalten, att all splittning
upphäfves och blir till de nödvändiga uttrycken
för en enhetlig människa — och denna
andra är Sarah Bernhardt. Äfven hon
gör af Hamlet geniet, men om Kainz ger
oss dess styrka och skönhet, så visar hon
oss Hamlet som neurastenikern, »Geniets
Liv som Vejen frem paa den oprette
Knivs-brod, der er Skillelinjen mellem Evnens
Fuldkommenhed og Evnens platte
Forvirring». Med Kainz delar hon också detta,
att hon vunnit sin makt öfver sinnena
därigenom att hon i sig innesluter så mycket
af sin periods temperament.
En annan sida af tidsmedvetandet — den
tröttgangna pessimismen, som i känslan af
alltings hopplöshet slutat upp att klaga —
har tagit form i Eleonora Duse, men
hon kunde aldrig få de mångas ögon så
borrade in i sig som Sarah med sin
fascinerande gåtfullhet och sin
sinnesberusa-de smärta.
Gabrielle Réjane kan förstås fullt
endast på en fläck af jorden, men där har
hon också blifvit liksom inkarnationen af
alla de kvinnor, som trampat den röda
stadens gator; parisiskan ser i henne en
förklarad bild af sig själf från det ögonblick,
då hon kände vårens första oro sticka
under huden, genom L’amoureuse med dess
brännande och sargande driftlif, tills hon
som den åldrande kvinnan låter kärleken
blifva till moderlighet.
I studien öfver Réjane liksom i den
öfver Charlotte Wolter har Bang vidrört
frågan om skådespelarkonsten som en akt
af omstöpning eller som ett omaskeradt
personlighetsuttryck — ett problem, hvilket
väl under alla tider sysselsatt och kommer
att sysselsätta dem som i rampljuset ge sig
själfva i samma ögonblick som de uppgå
i en annan.
TILLÄGG TILL »GATORNAS STEN;
<?^-"^jN NY uppsats om Rökstenen af pro-
|Jd|––-<H fessor Pipping har i dag, den 29
|RLjJm jan., kommit mig tillhanda från
•^■F^J författaren. Af denna framgår,
att Pipping icke gillar Brates tolkning af
Vilinn-afsnittet, som jag på grund af ett
missförstådt skriftligt meddelande från ho-
nom trott. Och nekas kan ju ej, att det
varit underligt, om Pipping godkänt Brates
lösning, ty då skulle ju konsekvensen bli,
att Biari den vise (som tydligen var en
människa) vid nittio års ålder aflat
Om-bergsjätten! Den nya tolkning Pipping nu
framlägger, är i hög grad skarpsinnig och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
