Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ett hem på Djursholm. Af Elis Benckert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2l6
ELIS BENCKERT
tiden börjat kalla sig nationell, men däri
gör den säkert orätt. Äkthet, enkelhet
och svenskhet ha aldrig varit nationella
i Sverige.
Kärlek till det äkta förbjuder äfven
att byggnaden i sin helhet ger sig ut
för annat än hvad den är.
Lärorik är det Östbergska
stadshusets förhistoria: Efter många års
täf-lingar, själfrannsakan och sakkunnigas
granskning stod ett förslag till rådhus
färdigt till förverkligande. Af praktiska
skäl föreslogs att låta byggnaden byta
ändamål och omarbetas till stadshus.
Arkitektens instinkt förde honom genast
med på det riskabla förslaget, och nu
äro väl alla ense om att den ekonomiska
och praktiska klokheten ännu en gång
gjort konsten en tjänst: byggnaden hade
alltid i allmänhetens och konstnärens
fantasi haft karaktären af stadens
representativa hus. — Det dröjer länge, innan
våra hyreskaserner uppge anspråken på
att vara palats, och mycket länge, innan
Djursholm ser ut som Trosa med
småborgerliga hus i hvita idylliska längor
och trädgårdar bakom, så stora hvar
och en har råd till. Ett
människosamhälle blir fult, dyrt och otrefligt, då det
låtsas vara vildmark — med små
jaktslott på 50 meters afstånd.
Kärleken till enkelhet och äkthet dref
till studium mera af det klassiska i
konstruktion och materialbehandling än de
klassiska stilskemata. Däraf uppstod
en historisk realism, som förskräcker
den ängslige. De enklaste formerna i
samma material bli sig så lika genom
tiderna, att den ytlige betraktaren får en
känsla af att meningen varit att
åstadkomma en sorts förfalskad antikvitet.
De klassiska formerna ha till den grad
gått oss i blodet, att en rent
konstruktiv form genast verkar litet medeltid.
Det är ej förakt för den stora
barockkonsten (i arkitekturen 1600 — nu) utan
en beklämmande visshet att den är död,
som drifver de unga tillbaka till alla
arkitekturformers källa: konstruktion och
material. För tjugo år sedan hördes
samma paroll, men då formerna väl
blifvit fria från de gamla stilarnas
öfverhöghet, ville de ej gå under en ännu
strängare herre. Nu göres försöket omigen
med en stil, som har den bundenhet
vid det nödvändiga, hvarje början, som
vill ha en fortsättning, måste ha.
Under hela barocktiden uppstod ej en
enda ny konstruktion, och knappt kommo
nya material heller till användning. Nu
myllrar det af nya konstruktioner och
material, men de handhas nästan
uteslutande af ingenjörer, som lupit bort med
hälften af vårt yrke medan vi suttit
hukade öfver ritbrädan. Arkitekterna
måste åter bli konstruktionens och
materialets män, om allt det myckna nya
skall föras in i konsten och ge den lif igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
