Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Fru amiralskan. Af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220 JANE GERNANDT-CLAINE
fötter, och när hon rört om glöderna,
kunde lill-Stina inte motstå frestelsen att
gå fram till fönstret, lyfta på
damastgardinen och kasta en blick igenom rutorna.
I den skumma vinterdagern — man
skref den första februari i det nådens år
1808 — var platsen därutanför täckt af
hög snö, som ännu fortfor att falla, men
hur tätt de yrde, hindrade flingorna henne
icke att se krigsbefälets herregardslika
byggnad till höger om deras egen gula
länga eller tvåvåningshuset vid de gråa
fästningsmurarnas hvälfda ingångsport.
Uppe på dessa murar lågo amiral
Dank-wardts dyrbara trädgårdsanläggningar,
fruset öfvergifna i vinterkylan, och ett
istäcke höljde August Ehrensvärds
grafvård midt för kommendantsvåningen,
men hur bistert allting tedde sig därute,
roade det i alla fall lill-Stina att skåda
en skymt af den yttre världen. Det hände
inte för ofta att hon kunde stjäla sig till
en ledig stund, och rätt som hon stod
där och andades på fönsterglaset, fick
hon se kommendanten och major Hjärne
komma springande efter ett papper, som
blåst ifrån dem och dansade bland
flingorna. Hennes husbonde fick själf omaka
sig med att ta upp det, och i detsamma
lyfte han ögonen mot fönstret och
betraktade henne dubbelt så strängt som
han annars brukade titta på en fattig
syndare.
Det var en mycket hög herre, så styf
i synen att skinnet stramade upp ifrån
pannan och ända ner i hans haka, och
lill-Stina fick brådt att vända sig från
rutorna och börja syssla med sin
matmors underkläder, som lågo kastade
öfver en stol. Lintyg och kjolar voro af
sockerduk med spetsar på, och strumporna
knastrade som silke, så fint och förnämt
var allt som fick komma nära husets
nådiga grefvinna, hvilken nu hvilade
under de vajande fjäderbuskarna i
paulunens fyra horn.
Ligga godt tycktes hon dock icke göra,
så otåligt som hon vände sig på alla de
mjuka bolstrarna, och om man också sof
under ejderdunstäcke, var sömnen nog
inte bättre för det. . .
Ett ögonblick undrade lill-Stina, om
hon icke rent af skulle våga hosta till
en smula, ty nådig amiralskan låg och
stånkade som om det varit en vanlig
bond-människa nästan, men i det hon ville gå
ända fram till paulunen, klack det till i
bröstet på henne. Dörren hade öppnats,,
och amiralen steg in i rummet, så
konstbesynnerlig i sin uppsyn som om han
gått i sömnen eller haft maran han med.
Stum som en fisk var han, och
flickan kände en svaghet i knävecken, när
hon skulle niga, men hennes höge
husbonde hade hvarken öga för henne eller
något annat. Han vinkade bära med
handen till tecken att han ville bli ensam r
och ögonblicket därefter gick han och
slog sängomhängena tillbaka och
betrak-tade sin sofvande hustru.
Hennes sömn var orolig, och det
ryckte i de stora, aristokratiska händerna,,
som hvilade på täcket och visade hur
mjukt handleden rundade sig i ett par
kraftigt byggda armar af mjäll, varm
hvithet, lite fuktiga att röra vid som
hennes halft blottade, fulländadt vackra barm.
En barm med marmorstatyns fasthet i
formerna under denna hud, som hade
något af däfna rosors imma och som Carl
Olof Cronstedt fick lust att stryka
fingrarna emot, om än aldrig så hastigt. Han
hade så mycket annat att tänka på, och
hans kära hustru var visst sjuk. Hennes
tinningar voro heta, och munnen skälfde i
smärta, men hvilken mun .. . Purprad,
skuren likt en Amorsbåge med fylliga och lite
våta läppar, som skilde sig öfver en rad
tänder, friska och hvita som kärnorna i
unga frukter . . . Hela anletet föreföll
ungt i sin oregelbundna rundning, och
han böjde sig ned öfver henne och ville
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
