Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Fru amiralskan. Af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRU AMIRALSKAN
221
fatta om nattmössans yfviga garneringar,
men i detsamma gjorde hon en rörelse
och reste sig och ropade: »Ers
Majestät» . . .
Det kom som i förfäran, och amiralen
ryggade ett steg tillbaka: »Beate-Sophie,
kom till dina sinnen . . . Drömmer du?»
»Visst drömde jag . . . Ack, Carl Olof,
Carl Olof»–––-Hon satt upprätt och
betraktade honom med ett par yrvakna,
fajansbla ögon af lika stor rättframhet i
blicken som uttrycket i hans egna var
vikande och osäkert. De omornade, lite
pussiga dragen kunde inte frånkännas en
viss grof het, men Beate-Sophie Cronstedt,
född grefvinna Wrangel, brukade lätt
komma människor att glömma att hon
icke var vacker, och hennes make var
bekant för att aldrig se någon annan
kvinna än sin hustru. Kring hennes
röda läppar lekte stundom ett leende af
osammansatt och godlynt sinnlighet, och
till sina tider kunde hon vara träffande
att icke säga kvick i sina infall, men där
hon nu satt och stirrade på sin man, såg
hon allt annat än snabbtänkt ut i sin
förvirring. Att de älskade hvarandra
märktes bära på tonen i deras röster, och hon
tog hans hand i sin, fast hon tydligen
hade tankarna långt borta:
»Jag såg honom så nära som jag ser
dig», utbrast hon plötsligt, »och han hade
samma gråa slängkappa på sig som när
man mötte honom på gatorna i
Stockholm.»
»Hvem säger du?»
»Kungen förstås . . . Den stollen är
galen vorden.»
»Har han någonsin varit annat?»
mumlade kommendanten. »Vettvilling
är han född, och vettvilling blir han till
sin död, men du är sjuk, Beate-Sophie .. .
Tog du prinsens gula droppar i går som
du lofvade?»
»Prinsens gula droppar», härmade hon
otåligt. »Inte kan det hjälpa mig.»
»Låt mig ge dig något nerv- och
hjärtstyrkande då», bad han ängsligt,
»och var inte ledsen på mig . . . Ser du
—- om jag lämnade dig ensam i går kväll,
var det inte för mitt höga nöjes skull...
Ah, sapristi, non . . . Jag hörde klockan
slå både ett och två därnere hos mig
och hade onda aningar — som skulle
besannas.»
»Besannas?» nästan skrek hon. »Är
ryssen här?» Återigen grep hon hans
hand och pressade den hårdt emot sin
barm. De halföppna läpparna lyste som
en daggvåt frukt, men blicken rannsakade
hjärta och njurar, och amiralen vände sig
bort med en ryckning öfver ögonbrynen:
»Ja», sade han hest. »Tidigt i morse
kom underrättelse att fienden gått öfver
gränsen — med en armé på sextio tusen
man.»
»Sextio tusen man», upprepade hon
bära och vaggade hufvudet fram och
tillbaka. »Där har jag drömmen, min dröm.»
»Om kungen?»
»Nej ... En annan . . . Som jag brukar
drömma om nätterna ... I natt också . . .
»Jag är på Hertsnäs och har så brådtom
och börjar springa nedåt allén, som du
lät plantera, när vår lilla Hedda föddes . . .
Det är någon som förföljer mig — något
— jag vet inte hvad . .. Och när jag
ser på träna, märker jag att de röra sig
som jag, flytta sig som jag. . . De
springa...»
»Ma chére», afbröt han, »värre saker
ha man väl sett i drömmar», men hon
hörde icke på honom.
»Jag har parken efter mig», fortfor
hon, hela skogen...» Och träna få armar...
De ta efter mig ... I mig . . . Jag har
så många händer på mitt bröst och kan
inte röra mina fötter . . . Men rätt hvad
det är, står jag nere vid vattnet och kastar
mig dit ner . . . Eller kastas . . . Af det
tusenarmade vidundret — skogen — eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
