Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svågrarna. Af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVÅGRARNA 253
Elof ha underlåtit att meddela mig detta,
att varsko mig? —
— Jaa du, — svågerns ton blef
urskuldande: — Elof är i Kuewerts tjänst,
så att säga uppdragen af Kuewert,
beroende, — och ställd på rätt
underordnad plats. — Han känner inte till
chefens själfständigare åtgärder, — dem han
hvarken kan eller är skyldig att
kontrollera. För resten, vår käre Elof —.—
— Elof tror på Kuewert som på
gud, — betygade Birger.
— Han gör det, ja. Och så bör man
inte tro på någon människa, eller hur?
— Elof är en trofast, pliktkär natur,
men —.— Alltnog, jag säger dig än en
gång: — Res snarast, så fort du kan,
med eller utan Agnes, och tag ut allt
hvad du och dina barn ha stående hos
Kuewert! — Men låtsa inte om det för
Elof! —
— Han får ju veta det ända? —
Han blir utom sig!
— Jaja, men låt det komma, när
allt är klart. Och namn inte mitt namn,
det gör ingen nytta, men kunde skada
mig! —
— Men kära bror, — är du
verkligen fullt och fast öfvertygad —? —
Nu var det Zoll som tvärstannade.
De hade också hunnit fram till
kyrkoplanens trappor:
— Fullt och fast? — Hur kan du
tro, att jag eljest skulle söka förmå dig
till ett ingripande som detta? —
— Nej, ack, jag vet ju, hur
grundlig och genom-pålitlig du är! Det
smärtar mig blott, att nödgas misstro en
sådan man som Kuewert, — en kyrkans
vän, en välgörare och beskyddare för
min bror, och för snart sagdt oräkneliga
aktningsvärda familjer, änkor och
faderlösa. —
— Jag förstår detta, Birger. Men, —
jag säger bära för sista gång: tänk på
dig själf, och åtminstone på dina och
Hildens, din döda hustrus, små söner! —
— Ja! — sade kyrkoherden, alldeles
villrådig. —
Saktare hade de nu börjat vandra
tillbaka ner genom parken, båda i djupa
tankar, Zoll- dämpadt pustande, Birger
då och då bistert fnysande. — Först
hemma vid prästgårdens port grep
grosshandlaren ånyo svågerns arm, blott i ett
plötsligt, hastigt tag:
— Nå, Birger? —
— Ja! — kom det, som ett
stönande: — jag skall komma, så fort Agnes
blir resfärdig. —
— Det sker snart, hoppas vi. —
Och du gör som jag sagt?
— Ja, — Gerhard, då får jag väl
det, tyvärr! Och, tack, broder, för
rådet, så bittert det än berör mig! —
— Nå. Sedan skall du tacka mig,
mer än du kan tro. — Och Zoll
klappade svågern på ryggen, belåtet,
tröstande. —■
Några veckor senare for kyrkoherde
Salmson med sin unga fru till storstaden.
För att besöka sina många släktingar,
och roa sig, där han var barnfödd och
alltid kände sig mest hemma. — De
skulle bo hos Zolls, och blefvo äfven
mottagna med största hjärtlighet. Lifvad
af minnenas och nuets skiftande behag,
hade Birger föga tanke för annat än sin
och sin hustrus vårfriska lycka. Han ville
så högst ogärna tänka sig, att den
verkligen hotades af någon fara. — Svågerns
skrämmande budskap och maning hade
han halft om halft ärnat låtsa glömd. Det
var mycket motvilligt, han på förnyad
sådan, — mest för skams skull, —
bekvämade sig till att uppvakta direktör Kuewert.
— — Trots svågerns bestämda förbud
hade Birger först i all hemlighet,
ungefär som gällde det ett löst hugskott, hört
sig för hos brodern angående Kuewerts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
