Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svågrarna. Af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252
GUSTAF ULLMAN
fallet kände Birger, att det var en
allvarsam fråga, de där orden gällde.
— Javisst, kära bror! — svarade han
hastigt, halft spörjande. Men
grosshandlaren skred förbi Erland, som just rest
sig från pianot, och lade, lätt, sin hand
på hans hufvud:
— Nå, — det var duktig gosse! —
— Ja, nog kan han, — när han bära
vill I — slöt fadern. Erlands kinder
glödgades, halft af stolthet, halft af hemlig
bitterhet. Han smög sig, smal och tyst,
bort genom trängseln.––––––-
En stund före kvällsvard togo
svågrarna en promenad: för att lufta sig efter
kalaset, sade de till sina damer. — Med
något af ömsesidig högaktning, och känsla
af hvarandras såväl som egen värdighet,
i själfva hållningen och stegens täkt,
gingo de båda herrarna nedför
småstadens långgata. — De måste besvara
många hälsningar af mötande, som sedan
ny fiket stirrade dem i ryggen. Men de
gjorde det helt förströdt; betänksamt
andades de ut i den svala, stilla vårkvällen.
— Här få vi vara i fred, — tänker
jag, — sade Birger och tog Zolls arm,
förande honom in i en gammal park
mellan dunkla hus. Stadens kyrka lyste
hvit, med mörk portal längst borta. —
— Nå, det var bra! —
— Här tar jag ofta mina
promenader — fortfor Birger, liksom för att
uppskjuta samtalets verkliga ämne. Zoll teg
ännu, med ett fast drag öfver sitt
fyrkantiga, men fylliga ansikte, hvars
gråsprängda helskägg lät en kraftig,
smal-läppad mun skymta fram. Sedan hans
grå, gårdvaraktigt vaksamma ögon
spejat åt alla håll bland de mörka
trädstammarna, harklade han sig. —
Svågerns högresta gestalt skakades af en
rad små, men häftiga ryckningar: ett
tecken till att det var med svårighet han
bemästrade sina rheumatiska smärtor, —
och sin otålighet.
— Ja, du Birger, bli nu inte
oroligare, än som behöfs. Men låt mig ge
dig ett råd, — det är det enda riktiga,
— enligt min tanke. Och jag vet—.—
— Käre bror Gerhard! — inföll
Salmson ifrigt — jag är dig varmt och
uppriktigt tacksam för varje ditt råd.
Och jag vet ju —.—
Zoll harklade på nytt för att få
komma till saken: —
Nå. — Nå, du gör oss ju den
glädjen att hälsa på oss nu i vår, redan i
denna månaden? Ja, och ta’ Agnes med
dig — så fort hon är kry och uppe
igen? — Nå, då ska’ du också passa
på och gå upp och ta ut pengarna. —
— Pengarna?–––-Birger hade tvär-
stannat, men rädd för kvällskylan genast
åter fortsatt: — men kära bror —?—
— Ja, om du vill ha dem i behåll,
så bör du säga upp dem nu. De stå
inte säkert där, ser du. — Det vet
jag- —
— Inte säkert hos Kuewert? Är det
verkligen ditt allvar? — Ja, men det,
— — hur kan det vara möjligt? — —
Än en gång ville kyrkoherden stanna,
men nu tog Zoll honom i armen, och
drog honom vidare, kort och ifrigt
nickande:
— Allting är möjligt, — i
affärsvärlden. —
— Ja, men Kuewert, — han är ju
en from, — åtminstone en allvarligt
sinnad man? — Och den som har gud med
sig —!
Grosshandlarens ögon knepos ihop;
liksom skärpta i skymningen mötte de
ilsnabbt prästens misstrogna blick. Tysta
gingo de ett par steg. — Zoll var själf
en »allvarligt sinnad» man. —
— Och Elof, min egen bror! — bröt
Birger ut, i stegrad häpnad: — hur kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
