Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Samtida franska romanförfattarinnor. Af Léonie Bernardini-Sjöstedt. Öfversättning från förf:s manuskript
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAMTIDA FRANSKA ROMANFÖRFATTARINNOR
Af LÉONIE BERNARDINI-SJÖSTEDT
Öfversättning från förfis manuskript
SE FEMTON, TJUGU sista åren
ha i Frankrike sett en rik
uppblomstring af kvinnlig talang.
Hvilken ny prägel har väl denna
kvinnornas massinvandring i litteraturen
gifvit samtidens tänkande? Hvari skilja sig
de kvinnliga författarna från sina manliga
yrkesbröder? Ha de visat sig jämbördiga
med dessa, eller ha de åtminstone vetat
att ärofullt försvara sin vunna terräng? Ha
de haft något att säga — detta är
hufvudsaken — som männen icke sagt förut?
Har kvinnans psykiska och fysiska lif,
medvetet eller omedvetet, funnit klarare, mera
öfvertygande uttryck i deras verk än i de
manliga romanförfattarnas? Vi kunna här
endast göra några allmänna antydningar,
som osökt inställa sig vid nämnandet af
en del franska författarinnor och deras
förnämsta verk.
Bland våra många mera bemärkta
kvinnliga författarpersonligheter finnas flera
olika klasser. Först höfves det oss att
särskilja dem, som motsvara hvad man i
akademien kallar »hertigarnas klick», le
parti des ducs, dem för hvilka
skriftstäl-leriet är ett elegant tidsfördrif och ett
medel att utöfva en adel hjälpsamhet.
Bland dessa må främst nämnas duchesse
de Rohan, madame Barratin, madame
Felix-Faure Goyau och madame Juliette
Adam. Den sistnämndas verksamhet har
egentligen varit af politisk art, ehuru
hennes nygrekiska romaner Laide, Greeque,
Paienne hade sin tid, då de voro berömda.
Vidare ha vi madame Alphonse Daudet,
omstrålad af en till hälften bekräftad
misstanke om ett ärofullt äktenskapligt
samarbete, och slutligen den på samma sätt
ryktbara madame Edmond Rostand,
gracernas och musernas älskling. På det
berömda porträtt mademoiselle Héléne Dufau
målat af henne ser hon ut som en syster
till Jean Vebers feer på skaldeparets
landtliga slottsväggar i Cambo nere i Baskiska
provinserna, där den mest romantiskt
högstämda äktenskapliga lycka funnit en
fristad. Feen från Cambo har skänkt unga
älskande följande distikon, ofta användt
som motto på små kärleksgåfvor:
Chaque jour je t’aime davantage,
AujourcThui pius qu’hier et bien moins que demain.
Alla de namn jag här nämnt höra,
mer eller mindre utprägladt, till Traditionens
garde. Traditionen med stort T, märk
väl! Att här förklara för svenska läsare
allt hvad som innefattas i uttrycket
»tradition» i modern fransk jargong, vore som
att gifva en föreläsning i fransk historia
och politik, och det blefve för långt. Jag
vill inskränka mig till att säga, att de
uppräknade kvinnliga pioniärerna bekänna
sig till gamla tidens uppfattning om hem
och härd, och den kost de bjuda kvinnan
på färden består af de dygder, som af ålder
hört hennes kön till: hängifvenhet och
resignation.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
