Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - August Strindberg. Af Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Svanehvit och Ett drömspel i sitt rätta
scenarium och sin trollskaste omgifning,
ett slags medeltidsromantisk sagovärld,
där man tycker sig spåra inverkan från
den moderna romantiken, liksom i
Kronbruden, där scenen är Dalarna. Här är
allt gestaltning och spel, här äro
trötthet och trots inga fientliga makter, som
spränga inbillningsskapelsens ram; här
slingrar arabesken sin nyckfulla ranka
full med drufklasar. Här är oasen i
tvisternas och kifvens tistelöken, den hårde
krigaren är idylliker, naturalisten är
romantiker, allt är förbytt. Ja, han gjorde
till och med en afstickare till den gamla
tyska romantik, som han förr hånat,
studerade Jean Pauls »Titan» och
hämtade ur E. T. A. Hoffmanns realistiska
spöknoveller rekvisita för ett
kammarspel som Spöksonaten (t. ex.
gummanmumien, som tror sig vara en papegoja
och suttit i en garderob i tjugu år), där
slutackordet är replikerna: »hvar finns
det som håller hvad det lofvar?» — Svar:
»I min fantasi.»
Denna i åskådningen mystiska, till
formen fantastiska dramatik var det
viktigaste af hans senare verk. Det finns
vidare bland dem en frodig, borgarglad
hexameterdikt om Trefaldighetsnatten
och några lyriska dikter, som stå
oändligt mycket högre än hans ungdomsvers
och icke sakna beröringspunkter med
90-talets lyrik, samt några originella
Sagor. Men annars fortsatte han utefter
förut gifna linjer: upprepade
äktenskapstragedierna i noveller och kammarspel,
upprepade botgörardramatiken,
upprepade »Röda rummets» samhällskritik med
»Götiska rummen» och den af simpla
personliga an/all vanställda Svarta fanor
(1907), upprepade dessa personligt
hätska och smädelsefyllda angrepp i den af
kvasivetenskap och allsköns grubblerier
bestående anteckningssamlingen En blå
bok (1907—12) samt i tidningsuppsatser,
hvilkas haltlöshet stegrades i samma mån
som beskyllningarna svartnade och
sammanhanget brast.
En resumé blir likväl alltid vansklig
af en alstring som är så omfattande och
så ojämn som Strindbergs. Hvar finns
det verk af hans hand, som inte
innehåller någon oförgätlig sida af förtätad
stämning, där uttryckets intensitet och
upplefvandets samverka till att skapa
hvad som synes ojämförligt? Men
mången gång finns bära denna sida af värde.
Han var mästaren utan mästerverk. Han
var fragmenternas snille och
mångkunnighetens stora häxmästare. Af jorden
var hans styrka. Hvad han skapade
fick genast förnimbara sinnesegenskaper
och någon gång ljusreflexer från en inre
sol. Af den värld han skapat skall
mycket förgås för alltid, när nästa glömskas
syndaflod dränker det nutida Sveriges
bokvärld, men det mest personliga och
det mest opersonliga skall räddas till
efterkommande släkten som alster af det
jämte Almquist mest omfattande litterära
snille som vi hittills ägt. Han skref
understundom sämre saker än en dålig
tidningsman kan göra sig skyldig till och
trodde hårdnackadt på det höga värdet af
många chimärer. Han kunde fördöma och
söka rifva ner kulturvärden, dem ingen
kan beröfva oss. Sannerligen, hans
högmod bör göra oss ödmjuka. En
portugis, som vandrade i Sverige och lärde
känna oss en smula, skref sedan om vårt
land och folk: i dessa skogar har dock
aldrig Virgilius vandrat. Nej, så
gammal är icke vår kultur, så grundmurad
är icke våra bildades bildning, att icke
en agitatorisk autodidakt som Strindberg
kunnat vinna instämmanden och
beundran för skrifter, hvars innehåll och
syften äro ett fullständigt barbariskt
förnekande af och upprepade oerhörda
tillvitelser mot vetenskapsidkare af alla
nationaliteter. Man har visserligen kunnat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
