Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - August Strindberg. Af Ruben G:son Berg - Människa född... Af Nils Lago-Lengquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till Shakespeare, Goethe och andra
väldiga siare, som likväl åter och åter
sysselsatt hans tankar, är, som Esswein
betonat, ofta prägladt af en köld och en
vanvördnad, som äro underligt tomma.
De svenska författarna, både samtida
och föregångare, bedömde han med en
nedsättande, stundom svårförklarlig
orättvisa. Den ridderlighet, som vi med rätt
eller orätt ansett som ett karaktärsdrag
hos oss, satte aldrig sin stämpel på hans
stridsskrifter. Han var felfinnaren, som
upptäckte ondt och dåligt med en
själfplågares grymma nöje.
Men lika litet som invändningarna
mot Strindbergs skrifter och
författarlynne låta afvisa sig, lika litet kan
makten och storheten af hans verk förnekas.
Hvilken ensamstående, lidelsefull
skaparmakt, hvilken språklig kraft! Hvad han
brunnit och hvad han bränt! Levertin
fann i ett italienskt ordspråk en utmärkt
formel för hans väsen: helt själ, helt
galla, helt eld! Vittna hans brister om
att vårt folk ännu inte nått den mognad,
som ger världen en oförgänglig diktare,
så bevisa likväl hans universalitet, hans
makt att skapa lif och hans stils
ursprunglighet, att vi ägt ett väldigare
ämne till en sådan än någonsin förut.
Så få vi väl tro, att »En blå bok» inte
var hans lefnads syntes, utan i stället
upprepa hans ord i Stora landsvägen,
det sista grumliga botgörardramat:
Välsigna mig, din mänsklighet,
som lider, lider af din lifsens gåfva!
Mig först, som lidit mest —
som lidit mest af smärtan
att icke kunna vara den jag ville.
Jag ödmjukt burit näpstens slag och agan,
ty jag är vard hvar straffdom, Du mig sänder,
och blott ett rö jag är i Herrans händer.
Du tröskar mig som axet under slagan.
Jag lefde glad. Jag hörde mänskosagan
af heta läppar hviskas. Då Du vänder
mot mig Ditt hot. Du sargar mina länder
och kastar mig i smärta och i klagan.
Nu ligger jag i sår och ve och ropar,
att Döden nådig må mig föra bort.
Mitt lif var irrblosslikt, mitt lif var kort,
och Glömskan snart mitt spår ur sanden sopar.
Dock ej jag tröttnar, hur mitt lif föröddes,
att Ödet prisa, att jag mänska föddes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
