Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Hellas’ olympiska spel. Af Erik Hedén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320
ERIK HEDEN
sträcktes ut åt andra hållet, kroppen
vreds åt höger, och vänster ben, som
stod främst,
böjdes. Då spjutet
kommit längst
bakåt, släpptes det af
handen, det
sväfvade nu fritt högre
än denna, fasthållet
blott af de två
fingrarna i öglan,
hvilken nu kommit
under skaftet.
Spetsen var riktad snedt
uppåt. Så vreds
kroppen åter om
med kraft, och spjutet slängdes i väg,
hvarvid det af snaran sattes i roterande
rörelse, hvilket starkt ökade dess fart.
Man beräknar att ett spjutkast med snara
kan göras ända till fyra gånger längre
än som sker utan.
Brottning, en af hellenerna ytterst
älskad sport, förekom dels ensam, dels
i förening med andra täflingar. Vid den
egentliga brottningen gällde det att fälla
motståndaren till marken, och det tre
gånger. Som giltigt räknades ett fall,
när någon del af bålen berört marken,
däremot är det ovisst om det var
tillräckligt att bringa ner motståndaren på
knä. De brottande voro insmorda med
olja och strödda med sand. Det var
därför ej lätt att få ett grepp om
öfver-kroppen. Ett tag om nacken var
mycket verksamt, likaså ett famntag om veka
lifvet. Misslyckades angreppet framifrån,
som ofta hände, fick man söka komma
den andre in på lifvet från sidan. Ett
mycket omtyckt grepp var att med båda
händerna omfatta motståndarens arm,
dels vid handleden och dels vid
armbågen, och så bända ikull honom eller,
ännu duktigare, vända sig själf hastigt
om, huka sig ner och, bibehållande
greppet, kasta - motståndaren upp och fram
öfver sitt eget hufvud. Att taga tag i
benet var väl ej förbjudet men
antagligen mindre vanligt. Säkert tillåtet var
att slå sitt ben rundt motståndarens
knäveck för att så bringa honom på fall.
Den mest växlingsrika täflingen var
femkampen, hvilken bestod af kapplopp,
hopp, diskos- och spjutkastning samt
brottning (ordningen är oviss). Den var
inbegreppet af det harmoniskt allsidiga
i den helleniska sporten, af den
utdaning till medborgerlig, särskildt militärisk
mannaduglighet den åsyftade. Hur segern
i femkampen afgjordes veta vi icke. Intet
antyder att man vid Olympia utdelade
mer än ett pris eller nyttjade
poängberäkning, så att segerpriset i femkampen kunde
framgå ur ett medeltal af vunna
framgångar i de särskilda täflingarna.
Alldeles uteslutet är dock icke detta. Man
har ock tänkt att alltsom täflingarna
framskredo vissa täflare utslogos, så att
till sist blott två återstodo. Andra tro
att seger i tre täflingar kräfdes. I hvarje
fall kunde man ej gärna kräfva första
pris i alla fem.
Äfven boxningen förekom dels
särskildt för sig, dels i samband med annan
kamp (brottning). Den var en mycket
gammal sport i Hellas och mycket
omtyckt trots den brutalitet som gör de
gammaldags tyska antikbeundrarne något
brydde, när de skola förklara dess
popularitet. Vid boxning voro de kampandes
händer skyddade, i äldre tid blott med
remmar af oxhud, hvilka först lindades
kring fingrarna, vidare i kors öfver
handens ut- och insida samt slutligen kring
handleden. Sedan fick man verkliga
boxhandskar, äfven de af remmar men
sammanhängande, hvilka gingo långt upp
på armen och där liksom öfver
finger-knogarna ytterligare omgåfvos af en hård
läderring med skarpa kanter. Själfva
fingrarna voro fria, så att de kunde
knytas. Boxningskampen pågick, tills en-
SPJUT MED REMSNARA.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
