Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Kyrkmåleri på västkusten under sjuttonhundratalet. Af Gustaf Bolinder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
346
GUSTAF BOLINDER
nöjer sig icke här med att bygga
läktare, altare, brud- och predikstolar:
liksom stugan smyckas med bonader vill
man ha kyrkan prydd med målningar.
Om dessa vanligen utfördes af mer
skolade konstnärer än stugornas, så äro de
nog i alla fall ett uttryck för den
traditionellt folkliga konstuppfattningen.
Den allmänt utbredda åsikten att
kyrkorna efter reformationen hvitkalkades
är sålunda oriktig. Men man kan ju
förstå, att bleknade medeltidsmålningar icke
lämpade sig som bakgrund för de nya
prålande barock- eller rococo-möblerna.
Reformationen gjorde emellertid ett
slut på det medeltida måleriet. Redan
från 1500-talets slut och 1600-talets
början ha vi dock nya ornamentala
målningar, särskildt i mälarlandskapen.
Märkliga äro målningarna i Julita kyrka,
utförda i samma stil som dekorationerna
i hertig Karls kammare å Gripsholm.
Det synes t. o. m. vara möjligt att den
strängt kalvinistiske hertigen själf
bekostat kyrkans dekorering.
På västkusten börjar måleriet något
senare. En af de tidigaste daterade
målningarna utfördes 1682 i Kristine
kyrka i Göteborg, då man lät »bestryka»
kyrkan med »skapelsen i sex dagar,
sabbaten och yttersta domen». Alltså
figurmåleri i motsats till de uppsvenska
ornamenten i seklets början. Andra
tidigare målade kyrkor äro Uklum, målad
1670, och Fässberg, målad 1700 »och
thet icke af en fuskare». Eljest
tillkommo de flesta målningarna på 1700-talet.
I allmänhet äro de utförda i taken, som
öfverallt äro af trä i tunnhvalfsform. Det
är alis icke otroligt, att målningarna
endast utgöra en fortsättning af medeltida
traditioner och att taken äfven förut
varit målade. I kyrkor som ny- eller
ombyggdes, ville man då ej vara sämre.
Samma fåfänga, som förmådde
Beauvais-borna till det olyckliga försöket att slå
Amiensdomens höjdrekord, har minsann
icke minst behärskat de svenska
församlingarna.
Man må icke heller tro att något
hinder mött från prästerligt håll.
Prästerskapet var icke det minst praktälskande
ståndet under vår storhetstid. 1664 års
förordning mot öfverflöd och vällefnad
hos prästerskapet var nog välbehöflig,
men torde icke just ha efterlefts.
Klerika-tets praktlystnad visar sig också i
dräkten. Sven Baelter berättar i sin 1708
utgifna bok om kyrkoceremonierna, att
»de stackota kappor och Hofmans
hattar, som en part af de unga Präster lupo
med, förde med sig stor snöplighet och
mångas förargelse», liksom det ofta klagats
öfver prästernas »pinkmössor», »höga
hattar» och »stora förargeliga
skiortekra-gar». Hvarför skulle de så skönt utstyrda
prästerna neka kyrkan en vacker skrud?
Dessutom fanns ur ren lärosynpunkt
ingenting att anmärka. Laurentius Petri
hade, liksom en gång Gregorius, uttalat
sig för målningar i kyrkorna, på det de
okunniga måtte läsa på väggarna hvad
de icke kunde läsa i böcker.* Och 1571
års kyrkolag förbjuder icke målningar,
menar tvärtom, att de som föreställa
»nyttige bibliske historier» icke äro »platt
fåfänglige». Lärosynpunkten är också
starkt framträdande i många målningar.
Takmålningen i Skee kyrkas sakristia
framställer den botfärdiga synderskan —
i sakristian varnades nämligen ogifta
barnakvinnor före kyrktagningen. Mästaren
till Björlanda kyrkas målningar höll på
att aldrig få betaldt till följd af
oriktigheter i skapelsedagarnas ordning o. s. v.
Prästerskapet bör därför ha haft ett visst
intresse af att kyrkorna målades.
Det är ganska egendomligt, att den
konsthistoriska forskningen hittills så
* S:t Basilius och hans samtida s:t Nilus
yttrade sig redan på 300-talet i samma
riktning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
