Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ruptians pärlor. Af Brita von Horn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
374
BRITA von HORN
Blekblå turkos, tunt rödt–––-. Han
tog smekande i sina varor. Hans
beröring liknade bön. Elfenben, violett, den
tunga heta färgen af granat––––som
doppad i en drucken kvinnas blod–––-
Starkt grönt och guld som
påfågelsögon, — — blekhvitt som hafvet om
morgonen, innan ännu dimmorna drifvit
ut och solen skiner öfver halft fördolda
djup––––
»Öh», sade den främmande damen
och profvade påfågelsfärgen, »howlovely».
»You look like a queen», sade
mannen allvarligt och såg drömskt
begrundande på henne, »how is it that you
love me».
Hon skrattade. »How can I know —»
Ruptian släpade just fram en ny bunt
tyger, men i smyg iakttog han dem.
När de närmade sig hvarandra, rörde
vid hvarandra, bemäktigade sig en viss
förargelse honom. De voro lyckliga,
och lyckliga människor äro till förargelse
för de andra, för de hederliga som inte
se någon sol i tillvaron, ja, de äro
odrägliga dessa lyckliga — —. Han stötte
till skinnhögen, där Sama låg och sof,
så att denne vaknade och förolämpad
sträckte ut sig. När han såg främmande
människor i rummet, steg han upp,
jamade högt i förhoppning att finna dessa
mindre klumpiga än sin herre och
skubbade sig vänligt inställsamt mot ladyns
kjol, sköt rygg och spann högt. Sama
tyckte, i motsats till Ruptian, mycket om
lyckliga människor, och när damen lyfte
upp honom, gnuggade han sig emot
hennes händer så det gnistrade i pälsen
och fann sig föranlåten att skicka en
triumferande jamning efter Ruptian, sin
pliktförgätne herre.
Men Ruptian hörde honom inte utan
tog fram ett nytt tygstycke och bredde
ut — — gulblekt, skimrande.
»Härligt!» sade den främmande
mannen. »Jag ville se dig i en tunika gjord
däraf och med ett collier bleka indiska
pärlor kring halsen. Då ville jag göra
fest för dig–––-Åh, jag har sökt efter
pärlor åt dig i alla städer, men inga
funnit som äro dig värdiga. Min farfar var
inte förgäfves juvelerare, utan jag har
snappat upp några små tricks af yrket.
På pärlor lurar mig ingen.»
En blixt flög genom Ruptians hufvud.
»Jag vill sälja min mors gamla pärlor»,
tänkte han, »och köpa Gånga — —»
»Jag har ett band», sade han sakta,
»som jag vill visa er. Det är mycket
vackert.»
Han försvann i ett horn för att
slutligen komma fram med ett gammalt skrin
af sandelträ och inlagdt med mosaik
och silfver.
»Jag vill visa er något», sade han
och slog upp locket. »De äro vackra,
inte sant —?»
Han slog långsamt upp sina tunga
ögonlock och såg på dem. Han såg
egentligen bära på den blonda unga
kvinnan, som kommit så långt bortifrån för
att bringa honom lyckan, och som nu
stod i halfdunklet framför honom utan
att själf veta hvarför hon farit den dryga
vägen öfver hafven.
»Solen har fastnat i myladys hår»,
sade han, »men mylady borde binda
den fast med pärlor —»
Han kände inte längre något hat
emot dessa främmande unga människor
som logo och voro lyckliga. Han tänkte
för sig själf: Nu har den döda vaknat
och kommit till mig. Det är ingen synd
att sälja min mors pärlor, om jag bära
får bra betaldt. Hon vill det.
Fem rader rosa pärlor lågo i det
blåfodrade fodralet. De lefde, glindrade
som gnistor — — de liknade oskyldiga
barns böner eller döda hjärtans längesen
förfrusna drömmar, som ligga och vänta
på evigheten. — Däfna, soltrötta–––-
De bägge främmande stodo stumma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
