Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ruptians pärlor. Af Brita von Horn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RUPTIANS PÄRLOR 375
»How much», sade engelsmannen till
slut.
»Femhundra pund», svarade Ruptian
och lät dem glida genom sina bruna
fingrar. Han hade ända tills i dag nästan
glömt bort deras tillvaro, och han
darrade ett ögonblick, när han nämnde
summan. Hans far hade ofta sagt, att pärlor
ej voro af något stort värde. På östra
kusten kunde man i hans ungdom köpa
dem för så godt som ingenting. Femtio
rupies hade han betalt för dem den dag
han hemfört dem som brudgåfva åt
Rup-tians mor.
»Too much», sade engelsmannen och
ville pruta.
Ruptian tänkte ett ögonblick efter.
Så blef han säker på sig själf igen och
smålog: »Ni finner längs hela kusten
inga sådana vidare — —».
Han lade dem försiktigt tillbaka i asken
och bar bort dem utan att köpslå. Hans
händer ströko ömt kring fodralets
skyddande hölje. Hela hans lycka bodde
ju därinnanför. Ännu sof den. Men
han var så säker på att hans lycka skulle
blomma ur det skrinet. Hans lycka sof
och väntade på honom.
»Ni slår inte ned priset», sade den
främmande mannen med osäker röst.
»Det var vackra pärlor. Jag bjuder
fyrahundra».
»Nej, herre», sade Ruptian bestämdt
och bugade sig i dörren till afsked. Så
gingo de båda.
Men Ruptian satte sig att fundera.
Hur hade han kunnat afslå ett sådant
anbud? Var han då tokig? Han strök
Sama öfver ryggen, och denne jamade
och smög sig intill honom.
»Och likväl är jag viss om att min
lycka ligger därinne i skrinet i drömmar»,
sade han. »Den ligger i dunklet och
andas stilla. Den småler öfver sina
drömmar — — mina små rosenröda pärlor
slå grodd invid min röda lycka.»
Hela dagen låg det något högtidligt
öfver honom. Om kvällen hörde han
en liten blå fågel sjunga ute bland
mandelträden, som stodo i knopp invid den
förbrända akacian.
En stilla frid kom öfver Ruptian. Han
gick inte ut den kvällen, som han annars
brukade. Han hade eljes för vana att
hvarje afton gå förbi Gängas fars hus,
där de invid grinden till den vackra
trädgården passade på att växla några ord
om sin kärlek.
De voro som barn, Ruptian och Gånga.
De lekte kärlek med en stängd
gallergrind emellan sig, och de hade svurit
hvarandra evig trohet. Hellre ville de
dö än bryta denna ed.
Men i kväll stängde Ruptian sin
bostad tidigare och gick in i sin lilla
kammare. Han bar skrinet med pärlorna
i handen, och han smålog, när han tände
ljus kring en liten Buddha-bild och satte
ned skrinet med dess öppna lock
framför den.
»Store Buddha», sade han, »jag ber
ej till dig. Inte har du tid att bekymra
dig om en liten människas stackars lycka.
Men jag ber till min mor. — Hon är
inte så stor, inte så skrämmande som du,
hon når ännu jorden när hon vill, fastän
hennes ansikte lefver nära din klarhet.
Moder, min själ är fylld af frid, o jag
känner att du är hos mig.»
Åter smålog Ruptian och strödde
några små hvita blommor i en gul
metallskål framför guden. Så tände han
på dem. Röken steg rakt upp, den lilla
lågan stod så stilla framför altaret, och
en mjuk, söfvande doft spred sig kring
det lilla rummet. Då föll Ruptian på
sitt ansikte.
»Ro, frid, förtröstan», sade han, »intet
vet jag om framtiden? men jag är utan
ångest. Jag känner en hand leda mig,
svalka mig. Jag vet, att inuti detta lilla
skrin, som tillhört min moder, ligger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
