Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ruptians pärlor. Af Brita von Horn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RUPTIANS PÄRLOR 377
»Jag är inte ledsen.» Hon strök sig
smeksamt emot honom, »— — inte
ledsen alis.»
Men tonen och minen motsade
hennes ord.
»Darling, jag vill söka genom hela
Indien.»
»Men någonting liknande finner du
aldrig.»
»Mylady, jag har ett ännu vackrare
här. Se!»
Ruptian drog fram sina omsatta pärlor.
»Dessa betyda lycka», sade han,
»jag ville så gärna att mylady skulle
äga dem. De skulle likna dagg i håret.
De bringa lycka —».
»Jag tar dem», sade mannen hastigt,
»jag ger tusen pund för dem».
»Mig ha de bragt lycka», sade
Ruptian stilla. »Bär dem till lycka, mylady.
Se, likna de icke vår kärlek som ligger
och drömmer i mörkret — — när vi
lyfta dem upp i ljuset, stråla de som
glansen af våra ljufvaste hemligheter,
som vårt väsens allra djupaste förtegna
smålöjen —.»
De bägge främmande sågo förundrade
på den lilla spenslige’ indiern, när han
böjde sig ned och kysste pärlorna.
»En god ande följer dem», sade han,
»min moder har burit dem —».
»De skola bli en talisman för vår
lycka», sade ladyn rörd.
»Hvarför säljer ni dem —?»
»Jag skall köpa Gånga, min ros, och
min längtan», svarade indiern och log
fjärrsynt — —
Långt omsider, sedan de unga gått
som hans vänner, dröjde leendet kvar
på Ruptians läppar. De hade
tillsammans druckit ett slags len rosensaft, och
Ruptian hade förtalt dem om Gånga.
Men ännu skälfde han. Det var så
ofattbart alltsamman. Och han tog om och
om igen i guldet och sedlarna för att
öfvertyga sig att det inte endast varit
en dröm.
Litet senare på dagen gick Ruptian
till Gängas fars hus. Ju närmare han
kom, desto mera påskyndade han sina
steg, men när han slutligen stod
framför yttergrinden, dröjde hans hand på
vredet. Här hade han så ofta om
aftnarna stått och samtalat med Gånga.
Utanför, ty Gängas far hade strängeligen
förbjudit honom att vidare komma
innanför hans portar, alltsedan den dagen,
då Ruptian hade sagt honom, att han
ville gifta sig med hans dotter och den
snåle Gangaram hade kort ut honom
och sagt, att förrän han hade fickorna
fulla af guld skulle han akta sig att
återkomma. Ruptian skramlade ett slag
med mynten i sin långa röck och
tvekade ännu en gång, innan han öppnade.
Han mindes hur han här brukat sträcka
in sina händer emellan gallret för att
ett ögonblick få känna det svaga trycket
af hennes, medan ett vänligt moln gått
öfver månen och skylt dem för spejande
blickar. Helt lagt brukade de samtala
för att ingen skulle höra och förråda
dem, och deras röster voro vanligen
sorgsna. Nu slog han upp dörren med
en orädd skräll och gick in. I dag gick
han in som den rike friaren, och inte
en gång tjocke Benu kunde lägga upp
tusen pund på bordet. Ruptian såg
förnöjd ned på sin silkesskimrande röda
dräkt, som var alldeles ny, och rätade
på sin hvita turban. Så var han då
verkligen härinne igen — —
»Ruptian!» Ett förskräckt utrop och
ett knattrande af små fötter på den
hvita sanden. »Du här?! Jag väntade
dig i går kväll vid grinden, men du kom
inte. Jag trodde jag skulle dö, emedan
du inte kom. Och nu är du här! Hvad
du ser lycklig ut, Ruptian! Hvad är det?
Men så säg då hvad det är! Och, far
kommer att bli så ond, så ond––––».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
