Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ruptians pärlor. Af Brita von Horn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37B BRITA von HORN
»Nej, nej, — det blir han inte. Jag
är rik, Gånga — — jag är rik, och jag
har kommit för att ta dig med mig—»
Då blef Gånga plötsligt blek.
»Lyckan gör nästan ondt», sade hon.
»Jag väntade sorgen, men så kom du.
Och, jag har längtat, längtat, längtat
––––efter dig och lyckan. När du
är i närheten, är världen ljufligare, det
är som om allting finge klarare färger,
mera glädje, det är som om det alltid
vore tidig morgon och vi hand i hand
ginge ut mot den långa ljusa lyckliga
dagen.»
»Ja, det är morgon, barn, det är
morgon, och tillsammans vilja vi se
solen gå upp. Det är som om lifvet
rundtomkring oss hade blifvit genomskinligare,
outgrundligare. Låt mig kyssa din mun,
älskade. När jag stod bakom gallret,
längtade jag alltid efter att få kyssa din
mun, som liknar en röd granat. Ah, att
stå på andra sidan gallret och längta —.»
»Du är min herre», sade Gånga
sakta.
Det föll ett regn af hvita blommor
ned öfver dem, när Ruptian kysste Gånga
för första gången.
Men plötsligt spratt Gånga till. »Men
hvarför — — hvarifrån — — — hur
kan du? Benu ger min fader femhundra
pund, och sen vill han sätta in mig i
sin dystra boning, och jag skall beslöjas
och vara ofri. Han har sagt att jag
skall dansa för honom––––men jag
fördrar honom inte––––jag fördrar
honom inte»––––.
»Tyst barn, tyst, tyst––––jag ger
Gangaram din fader dubbelt så mycket,
jag ger honom tusen pund. Var inte
rädd.»
»Jagar inte längre rädd», sade Gånga
och lade sin kind mot hans hand. »Jag
är inte rädd.»
Hon var så liten och så späd där
hon stod, att Ruptian såg ut som en
jätte bredvid henne. Hon liknade en
blomma, som rör sig i hvarje vind, eller
en docka af ett stycke blek pärlemor
med ögon af agat.
»Så allvarlig lyckan är», sade
Ruptian, »jag vet inte om jag vill gråta —
eller skratta —.»
Det rörde sig i träden ofvanför dem,
och löfverket släppte in en mängd gula
solfläckar, som dansade omkring dem
på den röda marken. En vild
svindlande dans bland skuggorna —.
»Nu skall du gå, barn, jag skallsöka
upp din far.»
Gånga gled ned på marken, när
Ruptian släppte henne och pekade mot
huset.
Så smög hon sig bort mot den lilla
dammen, där hon hade sina två
guldfiskar. De voro hennes bästa vänner,
och hon hade talat mycket till dem om
sin sorg. Hon var öfvertygad att de
voro djupt bedröfvade å hennes vägnar,
och nu ville hon genast befria dem från
deras bekymmer. Hvad de skulle bli
glada —!
Hon halfsprarig genom den lummiga
alléen tills hon nådde en gammal halft
förfallen marmorbassäng, där hennes
älsklingar summo omkring i klart blått vatten
och duade besynnerliga hafsgudar och
förvittrade hafsnymfer. Deras ilskna
guldfärger speglade sig emot botten och
glänste i solskenet, när de stucko upp
sina hungriga gap emot den lilla flickan
som matade dem —.
Gånga knäböjde och talade till dem
om sin stora lycka, medan hon gaf dem
bröd. Och fiskarna nappade och sågo
förnumstiga ut, fastän de inte begrepo
ett jota af de konstiga människoorden,
men som de voro visa på sitt fiskvis,
visste de, att det är lika bra att se
begrundande ut som att begripa en sak,
och så är det dessutom lättare — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
