Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ruptians pärlor. Af Brita von Horn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RUPTIANS PÄRLOR 379
Under tiden hade Ruptian funnit
Gangaram inne i huset i ett af rummen
bakom verandan. När denne fick se
Ruptian, rynkade han pannan och frågade
spetsigt:
»Nå, hvad bjuder du i dag, din
fattiglapp ?»
»Tusen pund», sade Ruptian raskt,
och Gangaram hoppade högt från
golfvet som i förskräckelse. Så blef han
ond.
»Jag är inte sinnad att tala något
dåligt skämt», sade han. »Jag kände
din far, Ruptian. Han var en fattig man
och hade inga rikedomar. Du är två
och tjugo år, och du ska inte inbilla
mig, att du på din lilla affär skurit guld
med täljknifvar. Det är bäst du går nu,
innan jag blir ännu ondare. Och hvad
Gånga angår, gifter hon sig med Benu,
och det redan i nästa vecka. Jag har
gifvit honom mitt ord, och han ger mig
fem hundra pund på hennes
bröllopsdag. Gå nu, och var tacksam, att du
inte lämnar en fiende.
»Jag går visst inte», sade Ruptian,
»och jag ger tusen pund för henne. Om
du tycker det är ett skämt, Gangaram,
så måste du i alla fall medgifva, att det
är ett synnerligen godt sådant.»
Och Ruptian började plocka fram
sedlar och guldslantar —.
»Hvad i alla andars namn», skrek
Gangaram, »— hvar har du fått alla
pängarna ifrån? Har du stulit, pojke?»
»Ingalunda», återtog Ruptian stolt,
»men du bad mig ju själf komma
tillbaka den dag jag hade fickorna fulla af
guld. Nå, ger du mig nu Gånga?»
»Du behöfver inte fråga. Den som
ger dubbelt så mycket som den rike
Benu, behöfver inte fråga. Men du måste
berätta hvarifrån du fått alla dessa
rikedomar. Det är mitt villkor.»
Och Gangaram slog på en liten
gong-gong och beställde in af sitt sötaste
vin och stoppning till piporna. Så krop
han ihop uppe i ett horn och beredde
sig att lyssna till Ruptians berättelse.
Glimmande foro hans små svarta ögon
från guldet till Ruptian, från Ruptian
och tillbaka till guldet. Men när
Ruptian hunnit till den punkten i sin historia,
när han salt samma pärlor för det dubbla
ursprungliga priset, då skrattade gubben
så han ömsom skrek och ömsom
kiknade, slog sig på sin tjocka måge af
förnöjelse och kallade Ruptian en stor filur.
»Affär är affär», sade han, »andarna
vare oss nära. En listigare måg kan jag
ju inte önska mig. Ja du är vard henne,
om du också inte ägde en rupie, ty
sanna mina ord, du kommer en dag att
bli en rik man. Drick, Ruptian, och
fröjda dig, min son. Tänk hvad den
dryge Benu skall bli förtretad, det
riktigt gläder mig, så usel är man till
hjärtelaget — — men försökte han inte lura
mig på sista spannmålslasten, den rackarn!
Ack så det gläder mig, så det gläder
mig — —»
Ruptian smålog stillsamt och en smula
illmarigt.
»Men ditt ord», sade han, »du har
gifvit honom ditt ord.»
»Asch», sade Gangaram kraftigt och
tömde sin bägare i ett enda långt drag
— — »drick Ruptian, vinet är godt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
