Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
389
utrymma den öfversta raden eller nedtysta
den mera estetiskt än samhälleligt kännande
parkettpublikens förtjusning öfver att
arbetarna slå sönder fabriksherrarnas trymåer
och empiresekretärer. Som konstverk står
Hauptmanns skådespel »Die Weber» högre än
Galsworthys. Öfver hela det engelska
skådespelet ligger det dock något välgörande
vederhäftigt. En väl trög eposé upplyser
genom ett bolagssammanträde i
disponentbyggnaden om att den strejk, som nu länge
pågått vid Trenartha tennplåtverk nära
Wales, kostat bolaget betydligt, men
verkställande direktören, mr Anthony, herr
E. Hillberg, anser det vara ur alla
synpunkter orätt att nu ge efter.
Arbetareledaren, David Roberts, herr Ivan Hedqvist,
fordrar å sin sida att man ej bör skänka
efter något af hvad man på arbetarhåll
önskar. Striden föres på skarpaste allvaret
af dessa två typer, af författaren utrustade
med den ensidighet som tyckes vara
nödvändig för styrkan. På dessa två hänga sig
alla svaga och tilltrassla allt genom sina
små och egoistiska synpunkter. Härigenom
hindras båda parterna från seger, och det
hela slutar med kompromiss. Jag hörde
en framstående affärsman i salongen yttra:
»Om jag finge se ett tag i böckerna, skulle
jag säga hvem som har rätt», men frågan
gäller ej om Trenarthaverken kunde betala
sex pence mer om dagen i arbetslön. I
skådespelet skall framställas — och det
har i alla tider varit det tragiska — hur
individer och grupper med berättigade kraf
komma i konflikt med andra berättigade kraf,
och hur man offras för sin kast, sitt parti
eller samhället. Det mest gripande i hela
dramat är, då Roberts’ dödssjuka hustru,
med stor och innerlig konst spelad af
fröken Maria Schildknecht, entonigt och
trosvisst upprepar sitt: »Roberts says».—
»Roberts säger, att arbetarna alltid måste ha det
eländigt om inte» ete. Det var en verklig
triumf för regien, herr Gustaf Linden, att
den svåra folkmötesscenen gjorde sig så
på en gång larmande och tydlig-, grotesk
och upprörande hemsk. Här skulle den
ekonomiska solidariteten mellan alla dessa
ateistiska, metodistiska, waleska och
anglosaxiska element brytas af hungern, som
sprängt så många hårda stenmurar. Då
Roberts vill samla sina sista krafter för att
ännu en gång bedja sitt parti betänka, huru
nära att segra arbetarna vore, fick han på
Fot. Almberg & Preinitz.
TÖRA TEJE SOM MADGE THOMAS I KAMP.
själfva talarstolen underrättelsen om hustruns
död, och hans krafter blefvo ytterligare
nedsatta. I sista akten, just när bägge parterna
äro villiga att helt ge efter, sker medlingen
genom en kompromiss, den som föreslogs
och förkastades af båda parterna vid
strejkens utbrott.
Herr Hillberg spelade med kraft och
betydande auktoritet verkställande
direktören. Redan rösten gaf en mäktig pondus
åt denna typ, en af de många utmärkta
den store skådespelaren äfven på senare tid
utformat. Herr Hedqvist, arbetarledaren
Roberts, hade i dräkt och hållning mycket
af den riktige engelske arbetaren och hade
dessutom skapat en individualiserad typ,
underklass, men både på karaktärens och
hufvudets vägnar begåfvad, trång och med
en fanatism, underblåst genom att han själf
blifvit exploaterad på sin uppfinning. Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
