Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
390
CARL G.
LAURIN
sorti i sista akten ger höjdpunkten i den
väl genomtänkta framställningen. Som ett
till döds såradt djur lunkar han ut och ger
den starkaste illusion af frätande, ohjälplig
smärta. Med en lidelsefullhet, som enligt
teaterkännaren och öfversättaren Hugo
Val-lentin verkade för latinsk, spelade Töra Teje
arbetarflickan Madge Thomas, som tvingar
sin fästman att svika sin åsikt. Kanske
kan dock hennes vildhet ha keltiskt
ursprung. Hon bodde nära Wales. Det var
emellertid ej första och blir ej heller sista
gången, då en bra figur och ett par friska
kvinnoläppar kan ge historien en ny
vändning. Både trojanska och tysk-franska
krig, både strejker och lockouter kunna
komma i gång och komma af sig på
befallning af en smekande kvinnoröst. Rätt
är det inte, men det brukas både i
monarkistiska och i syndikalistiska kretsar.
Dramatiska teatern slutade vårsäsongen
med att ge boulevardlustspelet »La gamine»
af Pierre Veber och Henry de Gorsse, här
kalladt Colette.
Det går en kall kåre öfver ryggen på
den modigaste och mest hårdhjärtade, då
han tänker på den afbasning Colette skulle
ha fått, om Tor Hedberg nu skulle ha
varit teaterkritiker.
Falsk oskuld, något på erotikens
område lika värdelöst som fula prydnadssaker
på det estetiska, det skulle han med full rätt
ansett vara styckets kärna. Han skulle,
tänker jag, skrifvit om talmikonst, om det
för både skådespelare och publik skadliga
i att servera och nära sig af förfalskade
födoämnen, och han skulle med hårda,
kanske allt för hårda ord opponerat sig
emot, att man på landets främsta scen
alis finge uppföra något dylikt. Det skulle
ej finnas kvar af Colette så mycket som en
våt fläck, ty hans ande skulle varit som
»pusten från en brinnande ugn». Säkert
skulle han däremot, rättvis som han är,
ha framhållit spelets förtjänst, och
uppskattat herr Palmes lyriska melankoli öfver
att 49-årig blott se ut som 40, då han hade
behof af att se ut som 35. Han skulle
prisat tant Aglae, fröken Ålander, och
hennes säkra och alltid lika verkningsfulla komik.
Han hade berömt den goda farstyp herr
Cederborg gjorde af Alcide, den idiotiska
ordföranden i S:t Josefs ynglingaförening, som
sedan utvecklade sig, åtminstone i
kvinnokonsumtion, till en Salomo. Han hade
artigt saluterat den älskliga kvintett, där
åtminstone tre förtjuserskor, Tyra
Zander-holm, Töra Teje och Lisa Nyberg, förtjäna
hedersomnämnande. Men hur hade han
ställt sig till Colette, fru Stina Hedberg?
Kanske hade han, rädd att i sitt
domarekall förledas af så mycket ungdomligt
behag, börjat tala om Emelie Högqvist eller
åtminstone om Ellen Hartman. Då måste
jag emellertid opponera mig, ty hvilken
skulle här i Stockholm ha gjort en så
näpen och lifTull flickunge och kunnat med så
många äkta ingenuetonfall under hela fyra
akter hålla upp intresset för denna
obetydliga sceniska produkt. Det må nu vara, som
tant Aglae säger, opassande för en ung
flicka, att alis ha barm, men så opassande
äro alla 16-åriga franska flickor, och
Colette var tidigt mognad under Frankrikes
varma sol. Det finnes s k. flickböcker,
där rymning från hemmet är temat; Colette
behandlar samma sak, så att den passar
för illitterata ungherrar.
Nobelpristagaren Henryk Sienkiewicz’
mest kända roman Quo Vadis, i sig själf
en själaspis med lagt näringsvärde, har af
en fransk teaterfabrikant blifvit ytterligare
tillplattad och utkaflad i åtta tablåer. Svenska
teatern hade gjort sitt bästa och af flera
scener fått fram något både verkningsfullt
och vackert. Det gör sig bra med
motsättningen mellan hednisk vällust och kristen
askes, och i »Quo Vadis» finnes bäggedera.
Hvad orgien på Palatinen beträffar, hade
jag mest nöje af herr Aréhns alldeles
illusoriska Nerotyp, man kände en sorts inre
öfvertygelse att Nero i lifstiden alldeles
sett ut på det sättet. Eljest verkade orgien,
som de flesta orgier på teatern, litet tam.
Man sitter städadt — de mest lastbara
efter en synnerligen måttfull
alkoholförbrukning under mellanakten — och ser på, hur
det gick till vid en hofbjudning i Rom
omkring år 50 e. Kr., och man tänker: »Hade
man inte roligare än så?» Det är
naturligtvis mycket illa att försöka kyssa en flicka,
som säger nej på fullaste allvar, och det
skedde här, men man hade väntat sig
något mera uppskakande. För resten skall
man visst helst deltaga själf i orgien, om
det skall bli roligt, äta näktergalstungor,
förföra vestaler och lönnmörda osympatiska
pretorianprefekter och hvad man eljest kan
hitta på för att fördrifva en afton.
Märkvärdigt nog, blef det mest stämning öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
