Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Sophus Bugge och hans insats i den nordiska kulturen. Af Rolf Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nordboarna upptagit en mängd
främmande beståndsdelar i sina fornsägner,
låt vara till stor del före den tid Bugge
antog och från annat håll, och att de
sammansmält dem med inhemska sagor
till en enhet, som alltigenom är sant
poetisk och alltigenom har nordisk
karaktär. Det är deras heder att så ha
gjort. Bugges är äran af att ha
bevisat, att våra förfäder ej voro några
andliga stugugrisar och slöbockar,
döfstumblinda gentemot den omvärld, där de
färdades, utan att de hade både förstånd
och känsla vakna och mottagliga för
intryck, men på samma gång helt och
fullt voro herrar öfver det material de
sålunda mottogo.
Här är icke platsen att räkna upp
alla de arbeten af Bugge, hvilkas syfte
var att stödja och utveckla hans
nyssnämnda teorier. Jag nämner endast det
ytterst djärfva, men särskildt ur svensk
synpunkt intressanta Norsk Sagafortælling
og Sagaskrivning i Irland (1901),
där han söker ursprunget till den svenska
sagan om Bråvallaslaget i den iriska
sagan om slaget på Ross-na-Ríg.
Att just svenska ämnen lågo Bugge
varmt om hjärtat, synes ej endast af
detta arbete och afhandlingarna om
Rökstenen och Forsaringen, utan äfven af
andra skrifter: Svensk Ordforskning
(1888), Oldsvenske Navne i Rusland
(1885) samt hans bidrag till Noreens
»Ordlista öfver Dalmålen», äfvensom hans
Bemærkninger til »Östnordiska och
latinska medeltidsordspråk» (1893).
I Sverige har också den nordiska
språkforskningen kanske djupare och
starkare än annorstädes påverkats af
Bugges ande, något som hvarje svensk
språkman är tacksamt medveten om. I
Sverige hade Bugge ofta färdats och
länge uppehållit sig, i Sverige hade han
talrika vänner och bland dem den man,
som stod hans hjärta allra närmast,
professor Adolf Noreen i Uppsala. Det
svenska språket, för hvars utforskande
han gjort så mycket, var honom innerligt
kärt. Till en ung svensk vän skref han
en gång de betecknande orden: »Ogsaa
i svensk Tale hörer jeg mit nordiske
Modersmaals Klang».
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
