DON JUAN

Den man, som har sofvit sin febersömn
i hundrade kvinnors bäddar,
hans hjärta drifver i väg på en ström,
från hvars makt honom intet räddar.
Han lämnat kvar hos en hvar af dem
en flik af sitt högsta och bästa —
och aldrig en enda kvinnas hem
hans fredlösa själ kan fästa.

Han pantsatt sitt hjärtas drömmar och glöd
i hundrade olika händer.
Han bet i hvar frukt som man honom bjöd
med lika hungriga tänder.
Han lärde ej akta gränser och mått
för åtrå som famnar alla,
och aldrig en kvinna till tystnad förmått
de många som honom kalla.

Han drifver hemlös på lifvets ström
med sagans glans kring sin panna —
och hundrade hjärtan bida i dröm
och spörja hos hvem han skall stanna.
Förgäfves, förgäfves — alt längre blott
från lugnets och hvilans stränder,
från kuster där väntande hem ha stått
han drifver mot drömda länder.