Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Thomas Hardy. Wessexskalden och kvinnoskildraren. Af Ida Buergel Goodwin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
434 IDA BUERGEL GOODWIN
Termer från målarkonsten ligga nära till
hands för att karaktärisera hans konst. Så
har den kallats impressionistisk. Men ehuru
denna term användts i många årtionden,
tycks den ännu vara mångtydig. Den dag
i dag är skrifvas i konsttidskrifter essayer
med rubrik: Hvad är impressionism? för
att precisera uttrycket. Den ene vill
utbyta det mot luminism, den andre mot
expressionism o. s. v. Hardy borde kanske
kallas essentialist. För den som associerar
ordet impressionism med ett flyktigt
uppfångande och flyktigt återgifvande af
intryck utifrån är det vilseledande med
afseende på Hardy. Thomas Hardys
impressionism inom hans konstart är af det
mest fördjupade slag. Han nöjer sig
aldrig med en ytlig, än mindre
konventionell kännedom om sitt motiv. Det
väsentliga, the essence of things, är hans
lidelse. Han är en sökare af själen —
quinta essentia — inte bära hos
människorna, utan i vatten och i jord, i
atmosfärens växlingar, i skuggor och
lystnader, i de liflösa tingens röster. Tingens
själar stå i korrespondens med diktarens,
äro lefvande, växlande med den.
Hardys konst omsluter sitt föremål från
alla håll — den når ej bära ytan utan
långt ner i det underjordiska och uppåt i
eteriska regioner, och jag, som läser hans
bok, befinner mig alltid i en punkt inom
sfären. Författaren visar mig aldrig
naturen som en ciceron från ett utsiktstorn.
Han släpper mig ej med mindre jag
känner mig hemma i den trakt, han fört mig
till. Jag lefver där i hvardagars
enformighet, i helgens glädjetid, jag går där i alla
väder och vindar, i sommarhärlighet och
vinterrusk. Jag blir förtrogen med platser
och vägar jag aldrig besökt, jag tycker att
jag hittar min väg från by till by. Det
beror på att Thomas Hardy är verkligt
hemma där, det är hans egen hembygd,
dit han åter och åter för mig i sina
Wessex Novels, en rad af romaner, tillkomna
under ett 30-tal år från omkr. 1870.
Thomas Hardy är född (1840) nära staden
Dorchester i grefskapet Dorset i sydligaste
England. Släkten har sedan århundraden
bott i Dorset. Detta och de närgränsande
landskapen i södra England sammanfattar
han under det historiska, anglosaxiska
namnet Wessex. Hvarje band af
Wessexroma-nerna har en karta med de fingerade namn,
som förekomma. De kunna lätt
identifieras med de verkliga. Böckernas
Caster-bridge t. ex. är hans födelsestad Dorchester.
Eg don hed kunde vara den öde region, där
en gång Lear, kung af Wessex, har irrat
omkring i vansinne. Enligt kartan ligger
den nordost om Dorchester.
Ingenting är mer karaktäristiskt för
Hardys konst än hans stora epos om Egdon
hed och hedborna, The Return of the
JVative, som kanske är hans mästerverk
framför andra. För den, som läst den
boken, har det dystra hedlandskapet
och dess ensamma människor blifvit en
förtrogen och lockande värld, om han
också i verkligheten aldrig varit utanför
städers människoträngsel, om han endast
sett nordisk naturs ljusa idyller eller
söderns färgstarka praktlandskap.
Inledningskapitlet är en enda sång om heden.
Satserna brusa fram i högtidlig och tung
skönhet som ackorden i en marcia funebre.
Jag ser Egdon hed för första gången i
den stund, då skymningen efter den korta
novemberdagen faller på. Ännu har
himlen kvar en hvit ljusrand vid horisonten,
men heden är ett brunt haf af torra
ormbunkar och ljung, som utdunstar mörker
långt före kvällen. Mörkret fyller igen
stigarna och jagar vandraren mot hemmet.
Vid denna timme är det som heden
vaknar upp, vaknar, lyssnar, väntar. Så har
den gjort genom århundraden, så skall den
fortfara att göra tills den sista, stora
världskatastrofen kommer. I mörker och vinter
är heden mest sig själf, i dimma och
storm, ty stormen är dess älskare och
vinden dess vän. Som hos människor,
som lefvat ensamma länge, så stirrar
ensamhet ur dess ansikte, en enslings
ansikte, som bådar tragik. Denna otämda
ismaelitiska varelse bär den dräkt den
burit, så länge vegetation funnits, samma
bruna dräkt. Heden har sin egen stämma,
som inte stormens högljudda pukor och
trumpeter kunna öfverrösta. Det är den
gälla utdragna tonen från millioner små
torra ljungklockor, som stormen stryker
fram öfver. Heden har sina parasiter: de
små männen i torfbruna arbetsblusar, som
gå där och binda bräkne i knippen till
bränsle.
Heden är en människas vän eller fiende.
Åt Yeobright, the Native, som återkommer
från en världsstad till hembygden lifstrött
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
