Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Thomas Hardy. Wessexskalden och kvinnoskildraren. Af Ida Buergel Goodwin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THOMAS HARDY
435
THOMAS HARDYS BARNDOMSHEM, UPPER BOCKHAMPTON.
och människotrött, ger heden ny fred, ny
kraft. Men för Eustacia, den kvinnliga
hufvudfiguren i boken, är heden fienden på
lif och död. Ödsligheten, monotonin,
timmarnas långsamma täkt ger henne en
ständig andlig klimatfeber. Eustacias hetsiga
längtan efter stora äfventyr, efter dansande
timmar förtär henne, jagar henne, tills hon
genom döden kommer bort från heden,
hennes Hades. Så tycks oss heden ett
personligt väsen, som tar vårt intresse lika
starkt som människorna. För Hardy gå
inte gränserna mellan tingen, där vi tänka
dem, ej heller äro de oföränderligt
beständiga, t. ex. i en syn som denna, den
där novemberkvällen på Egdon hed.
Heden stiger långt borta i kulle bakom kulle,
högre och högre, öfver den högsta
hvälfver sig en grafhög. På grafhögen står
en orörlig, mörk gestalt. Denna varelse,
kullarna, heden, kvällen äro tillsammans
ett väsen af förtätad skymning, ensamhet,
tystnad. Gestalten rör sig, och i samma
ögonblick är den bära ett fragment af ett
väsen, som ej längre finns.
En annan gång tar han ett fragment
af en situation och gör en helt ny af
stegrad verkan. Så beskrifver han julgillet i
en landtgård på Egdon hed. Några
utklädda gäster stå utanför och vänta att
dansen skall sluta. De stå där och vänta
och frysa i vinternatten. På fönsterrutorna
till dansstugan är imman tät af värmen.
Af all ståten där inne se de bära ljus-
lågorna, som flämta högt. Ibland stöter
en klack mot väggen, en armbåge mot
dörren. Ett skratt, ett par ord utan
sammanhang, några toner af dansmelodien,
om dörren någon gång springer upp, är
allt hvad de få se af dansgillet därinne.
Men de ha känt feststämningen starkare,
än om de stått midt i ringen.
Thomas Hardy var arkitekt, innan han
helt ägnade sig åt författarekonsten —
gotisk kyrkoarkitektur var hans särskilda
område —, och man har däri sett en
förklaring på hans konstnärliga mästerskap i
själfva byggandet af en roman. Han har
detta högsta konstnäfsmärke att kunna
forma ett helt med väl afvägda
proportioner hos delarna, detaljen är ej bära till
för sin egen skull. Hos några af hans
böcker är hans fullödiga konst i det helas
utformning af en rent af plastiskt påtaglig
skönhet som hos ett ädelt smycke. På
samma gång känner man darrningen af
glädje och ifver, som måtte ha gått genom
diktaren under utmejslandet af en detalj,
vid slipningen af stenen, som ger smycket
glans. I sats efter sats infångar han
stämningen i allt trängre och trängre ringar,
tills den är träffad i själfva hjärtpunkten
med det enda rätta, det enda möjliga
ordet. Hör om marknadsföljet på hemväg i
sommarnatten i romanen »Tess of the
d’Urbervilles» (1891): En torr hvit väg,,
ännu hvitare i månljuset — i den kyliga
nattluften märktes det, att sällskapet druckit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
