Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Thomas Hardy. Wessexskalden och kvinnoskildraren. Af Ida Buergel Goodwin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
436 IDA BUERGEL GOODWIN
för mycket, deras gång blef allt mer
snubb-lig och slingrande. Hur jordbundna och
eländiga de föreföllo ett nyktert öga, var
det något helt annat för dem själfva. De
följde den månlysta vägen med en känsla,
att de sväfvade fram i ett bärande
medium, och att de tänkte idel originella och
snillrika tankar. De och naturen omkring
dem tycktes dem bilda en enda organism,
där alla delar smälte samman i harmoni
och lycksalighet. De voro upphöjda
väsen som månen och stjärnorna öfver dem,
och månen och stjärnorna voro brinnande
vanna som de. De veko in på
ängsstigen. Allt efter som de gingo framåt,
följde rundt skuggan af hvarje hufvud en
cirkel af opalljus. Det var återkastade
månstrålar från den glittrande sjön af
ängsdagg. Ljusglorian lämnade aldrig
hufvudets skugga, hur ostadigt det nickade; de
ostadiga rörelserna tycktes vara en
inneboende egenskap hos ljusskimret, och
im-man af de vandrandes andedräkt vara
flikar af nattens dimma, och landskapets och
månskenets och nattens ande tycktes smälta
samman i harmoni med rusets.
Det är långt ifrån att Hardy skulle
uteslutande välja pittoreska och groteska
motiv från värdshus och gillen. Därtill
känner han sitt Wessex alltför mångsidigt.
Det har outtömliga skatter för hans
konstnärssinne. Forna tiders sed, religiösa kult,
fredliga och krigiska historia har han
kunnat läsa i de massor af fornlämningar, som
finnas där öfverallt i landet. Utanför hans
hemstad Dorchester ligga ruinerna af den
romerska amfiteater, där 13,000 soldater
kunde undfägnas med spel. Pelare och
stenaltaren efter hedniska tempel ligga
kvarglömda i öde byggd, grafhögar hvälfva sig
Öfver kullarna. Romerska vägar och broar
skära marken, med fästen och slott är
landet beströdt. Vid kusten berätta
egendomliga klippformationer om jordens
urhistoria. Det nutida Wessex är till större
delen odlad bygd. På slätten och i
dalarna ligga gårdar och byar, inom
häckarnas väldiga rutmönster bördiga fält. På
platåerna drifva får i massor. Dorsets år
äro sedan gammalt beryktade vida omkring
för sin mjuka ull, sin goda kroppsbyggnad
och sin fruktsamhet. I ett af de små
utsökta företalen, som inleda Hardys
böcker, talar han om hvilken tids Wessexbor
han älskar att skildra. Det är Wessex
från i går. Då hade järnvägarna inte
spunnit stad till stad som ett förstadsnät.
Då var jordarbetaren ännu ej ambulerande,
utan hans släkt tjänade led efter led på
samma gods. Tiden var ännu ej
dyrbarare, än att klockan nöjde sig att mäta ut
den med en visare. Tio mil betydde i
afstånd lika mycket som hundra nu.
Skördefester och marknader gingo efter
häfd-vunnen ritus. Arbetet utfördes efter
gammal tradition med de bepröfvade enkla
verktygen. Specialiseringen var ej
genomförd, byns murare kunde också vara dess
trädgårdsmästare, om det gällde. »Under
the Greenwood Tree», en landtlig målning
i gammal holländsk stil, en af hans
tidigaste böcker, utkom redan 1872. Det
är en landtlifvets idyll, ljusare och lättare
i tonen än något senare arbete. Hans
bönder ha mer än en gång kallats
shakspeareska. De långa säfliga samtalen
mellan landtmannen kring bordet i värdshuset
eller i arbetet på åkern, hela deras äkta
humor och enkla lefnadsvishet röja
verkliga människor. Uttrycksmedlen äro
groteskt enkla. Dessa bönder äro aldrig
landsmåls- och teaterbönder.
»Far from the Madding Crowd» (1874),
(den kom ut anonymt, och man gissade på
George Eliot som författare) är med alla
tragiska och dramatiska element en
skildring af det fredliga dagliga landtarbetet i
en bördig Wessexbyggd. Det är poesien
från patriarkaliska tidsåldrar öfver
Bath-sheba, den unga kvinnan, som själf styr på
sin landtgård, delar ut veckolönen åt
männen och öfvervakar sysslorna inom- och
utomhus. Fårherdens lif, glädje- och
sorgeämnena i hans sysslor får jag deltaga
uti. En gång har vallhunden varit ovist
nitisk och jagat fåren vildt, tills de ligga
med bruten rygg i klyftan. En annan gång
ha de kommit in i klöfverfältet, och
herden måste med ett skickligt operativt snitt
hjälpa dem från men af deras frosseri.
Eller jag följer hans långsamma dagsfärder till
marknaden. Där stå tiotusentals får i faila
vid fälla, med olika färgstoft på ryggarna
för att skiljas från hvarandra. Där träffas
vänner. Där finns tält med förfriskningar,
cirkus och karusell. — Af rättaren på gården
lär jag tyda naturens tecken. Insekterna
och gräset och skyarna ha alla sitt sätt
att förebåda ovädret. Han behöfver vara
en hjälte, som inte skyr orkan, åskblixt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
