Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Thomas Hardy. Wessexskalden och kvinnoskildraren. Af Ida Buergel Goodwin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
43«
IDA BUERGEL GOODWIN
läkekällor och kloka gummor mot
människors och kreaturs nöd, i de fall inte
doktor och bibel och kyrkogång kunnat
hjälpa. Allt som hör till kulturhistoria,
folklifsforskning, folkpsykologi tillvinner sig
ett starkt intresse i vår tid, och intresset
matas af ständigt mera ingående
forskningsresultat. Det är inte underligt, att i våra
dagar romaner skrifvas, hvad miljö och allmän
tidsfärg beträffar så kulturhistoriskt
värdefulla, att läsaren lika väl som författaren bära
har ett andra rangens intresse öfver för de
enskilda personerna. Hardys
naturvetenskapliga syn på människor som arfvets och
mi-liöns produkter hindrar honom inte att ge
individen som sådan plats. Människorna bli
ej biologiska naturföremål eller statister i
det landtliga lifvets sceneri bära. Hans
förståelse och medkänsla för det individuellt
mänskliga är intensivare än så. Under
hans framställning af människor och
människors öden såsom bestämda af lagbunden
nödvändighet brinner hans medkänsla
alltid. Medkänslan tycks mig vara hans
grundstämning gentemot människorna. Han kan
se på dem med humor, han kan göra en
satir på två rader i det snabba maneret i
en modern karrikatyrtidning. Men han har
aldrig det högmodiga föraktet eller den
kalla ledan, kanske med något undantag,
t. ex. för Arabella i »Jude the Obscure».
Men där är det snarare den naturliga
förnimmelsen af obehag, som inför ett osnyggt
och odresserbart djur. »Ingen kan vara
cyniker och lefva», säger han i en af sina
böcker. Hans passionerade sökande efter
the essential i människan och hans
medkänsla med lidandet uppdagar något att
älska bakom ofullkomlighet och förirringar.
En dam hade skrifvit i marginalen på
en bok af Hardy: I hate Thomas Hardy.
Hennes indignation var antagligen af
samma art som det ofta hörda påståendet
att Hardy framställer kvinnan animalisk.
En natur som Hardy med kvinnlig
känslighet och intuition i vackraste mening
förstår kvinnan, och att förstå brukar ej
förenas med att nedsätta. Det förnedrande
för kvinnan liksom för hvarje varelse är
att få massmärket, att tagas i klump. Men
för Hardys lidelse för det essentiella är allt
generaliserande en styggelse. Han förtiger
ej, att en kvinna är ett kroppsligt väsen.
Att hon därför icke skulle kunna vara
människa i ordets förnämaste mening följer för
honom ingalunda ur detta. Fiende till det
mänskliga i högsta mening är för honom
det driftbundna lifvet, men också öfvertagna
fördomar, konventionella rättsbegrepp och
fastslagna moraliska schema, som uttorka
hjärtat. En typ af la bete humaine är
kvinnodjuret Arabella. Hon är driftvarelse,
lika mycket som invånarna i stian hon
brukade vakta. Hon rycker åt sig hvad
hennes drift för ögonblicket åstundar utan
besinning, utan ansvar, med djurets list
men utan klokhet. Hennes köttslighet
omvandlar allt till endast mera köttslighet.
Hon är en utvecklingsomöjlig driftvarelse.
Att en typ som hon finnes och därtill
konstnärligt Öfverdådigt gjord, framhåller
blott så mycket mera det mänskliga som
finnes hos Hardys andra kvinnogestalter.
Men till det mänskliga hör ofullkomlighet,
och hans kvinnor äro visserligen inga
hjältinnor, om därmed menas felfrihet. »The
imperfect is the human», säger Thomas
Hardy. Hör hur han beskrifver Eustacia,
den fredlösa på Egdon hed. Det är prakt
och eld i hans färger, men elden har den
hemska glöd, som flammar kring de
fördömda i ett Inferno: Eustacia hade
känslor och instinkter, som äro idealiska hos
en gudinna, men som icke äro idealiska
hos en kvinna. Se hennes hår, en vinter
har icke mörker nog till dess skugga. Hon
har hedniska ögon, fulla af nattlig mystik.
Om mäns och kvinnors själar vore af synlig
materie, skulle Eustacias själ synas
flamm-lik. Hennes närvaro väckte föreställningar
om Bourbonrosor, rubiner, tropiska
mid-nätter, hennes temperament om lotusätarna,
om marschen ur Athalie. Egdon hed var
hennes Hades, hon hade druckit in dess
mörker i sitt väsen, fastän hon aldrig kunde
försona sig med den. »O, befria mig från
all denna fruktansvärda dysterhet, sänd mig
en stor kärlek, annars kommer jag att dö.»
Att bli älskad till vansinne var hennes
åtrå. Kärleken, trodde hon, var den
trolldryck, som kunde fördrifva dagarnas
tärande Ödslighet. Hon hade en längtan
efter det stora, som skulle bära henne uppåt
liksom stormhvirfveln bär det vissnade
löfvet. Men det stora kom ej utifrån, och
inom sig’hade hon inte bärkraften.
Hennes disharmoniska sinne bragte undergång
åt henne själf och andra. I himlen har
hon kanske sin plats mellan en Heloise
och en Cleopatra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
