Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Strindberg i Schweiz. Reminiscenser från sommaren 1884. Af Hélène Welinder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
474 HÉLÉNE WELINDER
Firenzes gator. Intrycket förhöjdes
ytterligare genom klädseln. Hon hade själf
sytt sig en dräkt, som i enkla),
konstnärliga veck omslöt hennes slanka
gestalt och framhöll hennes graciösa
rörelser. Den var ej så olik det nuvarande
halfklassiska modet, men skilde J sig rätt
mycket från åttiotalets mer elleif mindre
smaklösa draperier. Jag nämner dessa
som det kan synas obetydliga detaljer,
därför att jag nästan aldrig sett någon
kvinna, hos hvilken gång och klädsel i
så hög grad öfverensstämde med
personligheten.
Den allmänna meningen
karaktäriserade fru Strindberg såsom »aimable et
intelligente». I motsats till sin man var
hon sällskaplig och mycket omtyckt bland
de engelska misser och matronor, som
hufvudsakligen befolkade pension Victoria.
Hon var det icke minst på grund af sin
musikaliska begåfning. Hon hade en
stark och omfångsrik sopran, något skarp
i de högsta tonerna, men väl skolad.
Hvad som brast i klangens skönhet
uppvägdes af det temperamentfulla i hennes
sång. Ännu i denna dag kan jag aldrig
höra Griegs »Skovvandring» utan att se
hela scenen framför mig: den hemtrefiiga
lilla salongen, lampskenet, som faller på
böcker och tidningar, de andaktsfullt
lyssnande åhörarna, min bror, som sitter vid
pianot och ackompagnerar, och Siri
Strindberg, som står bredvid och med
jublande intensitet slungar ut slutorden:
»min söde Brud, mit unge Viv, min
Kjærlighed — mit Liv!»
Strindberg satte aldrig sin fot i
salongen, men ibland, när det musicerades,
slog han sig ned på stentrappan utanför
och lyssnade. Det var för det mesta
när min bror spelade Beethoven som
han kände sig magnetiskt dragen till
denna ensliga åhörareplats.
Jag tror för min del, att just fru
Strindbergs konstnärsnaturell blef hennes
olycka och i viss mån föranledde
schismen mellan dessa båda människor, som
dock i sju år älskat hvarandra och varit
lyckliga. Hvad Strindberg med sin starka
hemkänsla och sitt upprifna nervsystem
hade behöft, det var en praktisk och
själfförsakande hustru, som hade
skapat lugn och trefnad omkring honom
och hållit alla störande inflytelser fjärran.
En sådan kvinna var ej Siri von Essen.
Hon älskade honom visserligen, men hon
ägde ej den nästan blinda kärlek, som
hade behöfts för att underordna sig alla
hans önskningar, behof och nycker.
Opraktisk var hon ej — bl. a. skötte
hon helt och hållet deras ekonomi och
sydde de flesta af sina egna och barnens
kläder — men hon tyckte ej om att
befatta sig med hushåll och föredrog att
bo på pensionat, något som var en pina
för den ömtålige, människoskygge
diktaren. Hennes starka dragning till teatern
hade varit en af anledningarna till
skilsmässan från hennes första man, och äfven
nu hade hon samma okufliga böjelse kvar.
Ej utan framgång hade hon uppträdt i
flera af Strindbergs dramer — bl. a. i
»Herr Bengts hustru» — men han kunde
ej uthärda att se henne på scenen, och
familjens frivilliga landsflykt gjorde i alla
fall slut på hennes bana som
skådespelerska. Då drömde hon om att
utbilda sig till sångerska, men äfven denna
önskan fann ej någon resonnans hos
hennes make. Han led af tanken på
hennes offentliga uppträdande och pinades
af hennes enerverande sångöfningar, men
för henne tycktes det vara omöjligt att
för hans skull uppoffra sina
konstnärsdrömmar.
Denna djupgående skillnad i deras
uppfattning af en kvinnas
betydelsefullaste gärning yppade sig äfven, när det
någon gång var tal om småflickornas
framtid. Deras mor drömde om att
utbilda dem till skådespelerskor, men just
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
