Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - C. D. af Wirsén. Några minnesord af Fredrik Vetterlind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
498 FREDRIK VETTERLUND
senhet. Du, hvilken som ingen hörde de
forna skaldernas röster från aftonskyn,
du i hvars själ »the other times»,
Atterboms, Geijers och Törneros’ dagar,
alltjämt voro lefvande, du förnam också
detta den romantiska innerlighetens
källsprång från de dolda djupen, hvilket hos
dig höll känslan så manligt blommande,
just då sekelskymningens istid eljes brutit
in och gjorde hvad den kunde för att
kyla bort ur människosjälarna tron på
det osynliga, hvari det synliga lefver,
röres och har sin varelse.
Hur mycket mer skulle jag ej då
fästa mig vid din stämma, när det just blef
den, hvilken som ett skarpt vapen sökte
värja allt hvad jag här helt kort vill
kalla den romantiska innerligheten? När
du för öfrigt icke blott sökte skydda
detta vackra utan gick dess fiende, den
gråkalla skymningsdikten med
förfulnin-gens glasskärfva i blicken, aggressivt in
på lifvet, föraktade det hatfulla sorl, som
därvid mycket snart steg upp ur
litteraturens och journalistikens gränder, ingaf
respekt hos dem, som minst ville
erkänna det, och själf icke ens
ödmjukligen böjde dig för de ärevördigaste, de
mest europeiskt berömda visdomsugglors
mystiska klähvitt.
Hur ditt adliga svärd sedan for fram
under det trettioåriga krig, som dina
stjärnor gåfvo dig att föra, hur du hogg
skarpt och hur du bära slog hårdt samt
hur du stundom mejade hvetet, som
växte inne bland ogräset och kastade
alltsamman på elden — därom skall här
icke talas. Endast det skall sägas, att
där hvetet stod oblandadt och för oss
andra gyllene tydligt, där har du endast
i något så godt som enstaka fall
förkastat det. Det var eljes alltid
uppblandadt med den onda bolmörten eller den
taggiga tisteln eller den döfvande, om
än yppiga vallmon eller någon annan
planta, icke god för människoväsendens
högre utveckling. Och du var ingen
andens kemist — eller kvacksalfvare — som
sökte, lyckadt eller ej, draga ut
näringsämnen ur gifterna, ej heller, dess bättre,
en själsflorans botaniker, den där blott
konstaterade fakta. Svart var för dig
svart och hvitt var hvitt och fyrkantigt
icke rundt. Du var af gammal
militärsläkt, paragraferna i din plikt- och
heders-kodex voro bestämda, och af Renans
dialektik hade du ingenting.
Till din granskargärning drefs du då
ej främst af den kritiske
vetenskapsmannens lidelse att genomtränga, förstå,
åter-framställa, porträttera; den lidelsen rönte
du blott inför det och dem, som du
älskade. Nej, du kallades af nornan till
ett slagfält. Därvid kände du dig som
korsriddaren mot saracenerna, och alltid
såg du icke, att ädelt uppsåt, poesi och
idéer, personlig storhet kunde finnas
hos de otrogne. Men så vardt äfven
den fientliga trossens tjut så vidrigt och
högljudt och segerrikt, att det ensamt
skulle ha dragit mitt hjärta till dig, du
skald som på samma gång var en vilja
och en man. Sedan var du ej borta ur
mina tankar, icke medan du ännu, mer
än i yttre måtto, solade dig under lagern
i äran och glansen, och än mindre, när
du gick mot aftonen och ensamheten.
Här kan jag ej analysera och afväga
ditt verk. Lät mig blott göra några fria
randteckningar därtill och påminna mig,
hur det genom åren tog sig ut för en,
som lärde sig att se och lyssna.
#
Bland de unga vännerna i
1860-och 1870-talets Uppsala började Wirsén,
bland dem som då voro diktens och den
högre bildningens »unga Sverige»,
Boströms, Bottigers och Malmströms
lärjungar, hvilka också samlade sig kring
yngre esteter, den initiativrike norrman-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
