Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Nionde häftet
- C. D. af Wirsén. Några minnesord af Fredrik Vetterlind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5o6
FREDRIK VETTERLUND
och vid bysten står, bland minnets andar,
Nordens sångmö, gratie till växten,
yr men tankfull djurgårdsoread.
*
I ungdomsdikten »Merlin», som jamte
svaga detaljer har den wirsénska
skogs-och sagomystiken, skildras det, hur
kelternas siare ägde de sagans nycklar, som
från naturens föra öfver till andens värld.
Det var ju dessa nycklar, om hvilka
nyromantiken drömde. Nu, säger skalden,
har man öfverlistat Merlin och sänkt
honom i dvala, nu vet ingen de helga
formlerna, och naturen har blifvit
andelös. Det är ett stycke tidig wirsénsk
polemik emot positivistiskt eller i
allmänhet nutidsnyktert betraktelsesätt.
Medan den nya litteratur, som i
Zolas, Brandes’ och Jacobsens tecken på
70 och 80-talen trängde in, icke längre
bakom den synliga naturen, inklusive
människan, ville veta af någon
öfver-natur, så förblir ju den wirsénska poesien
på denna punkt en lidelsefull förkunnelse
om motsatsen. Från sinnestillvaron, som
bär vår egen förgänglighets insegel från
samma stund den blir till för oss, visar
skalden städse med kristendomen men
också via Kant och Boström på en
oförgänglig existensform. Hans stycken
begagna gärna det konstnärligt
verkningsfulla medlet att under ett motiv ur den
yttre, vanliga verkligheten plötsligt låta
ett annat, omätligt större, skjuta fram
ur verkligheten bakom tid och rum. Så i
» Nattbåten », hvilken glider förbi med lykta
och signalklocka genom skuggorna under
hemlighetsfulla, dämpade böljeslag; med
ens kommer diktaren att tänka på
dödsbåten, som skall hämta honom och helt
plötsligt är där med sin röda lykta,
hvarom det heter i mystisk skönhet:
Dess glans har likhet
med purpurglansen
från blod, som droppat
bak törnekransen.
Och den, som skrifver dessa rader,
glömmer ej, hur öfverväldigande samma
slags parallellism verkade, när jag första
gången läste »Vid tolfslaget» och såg
den döda makan träda fram på tröskeln
för att — liksom i lifstiden — bortföra
sin älskade bakom en förlåt, som denna
gång är andevärldens egen.
Ofta, egentligen allt för ofta, ty
stundom verkar det som en upprepad gest,
återkommer Wirsén till dylika motiv.
Men där de äro goda, gifva de en hög
elevation åt hans dikt. Vissheten att
andevärlden är nära, är midt ibland oss,
ej som uttunnad symbolik men
lefvande och personlig, skänker däråt ett
reellt känslovärde, som midt uppe i all
modern liklukt är så sällsynt. Ännu i
sin sista diktsamling — från 1899 —
har Wirsén ypperliga strofer om
»återföreningens ö», dit döden icke vågar sig
och där ingenting mera söndras och
skiljes.
För denna spiritualism förde äfven
skalden sitt häftiga försvars- och
anfallskrig, för den och alla etiska och
estetiska värden, som syntes honom
samhöriga med den och som, allt tillsamman,
kunde kallas kristet-romantisk kultur.
Hade den lärde granskaren C. D. W.
ena dagen t. ex. brukat den Kantska
kriticismens vapen mot något opus med
naivt-pretentiösa föreställningar om
materiens substantialitet, så kunde en annan
gång diktaren säga detsamma i vers och
bild. Och demoniska makter, som
kritikern sett spöka i dunklet på
tidshorisonten, sedan det öfversinnligas sol
sjunkit under den, taga gestalt i skaldens
poesi och bli till häxdansen på Brocken:
Där finns en sällsam ritual,
som firas i förborgad sal,
där på ett kors man spottar.
Den orm kring trädets stam sig snor,
som grym besvek vår första mor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:52:19 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1912/0554.html
