Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - C. D. af Wirsén. Några minnesord af Fredrik Vetterlind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5o8 FREDRIK VETTERLUND
blick för svenska lynnets art,
I, som den förlusten saknen,
I, som Sverige älsken — vaknen!
Verken I, som icke bära
ären spån på dagens fors,
men som tron det skamligt vara
lägga armarne i kors!
Frygisk mössa bär barbaren,
hvilken nalkas segerviss:
Ädla sinnen, redo varen
med ett annat Salamis!
Edra matta bröder starken,
medan dagen varar — verken! O. s. v.
År 1886 skulle det mod till för att
tala högt i den litterära republiken om
våra »stora minnen». Men Wirsén hade
det modet.
Endast några få tongångar ur Wirséns
diktning har jag här sökt följa. Bland
hans många italienska bilder stå somliga
högt, såsom den bäfvande »Pelarskogen
i San Paolo» eller den af fin kultur
genomträngda cykeln om Tiberius på
Capri; och för Roms vemod och tragik
hade skalden rikt sinne. Mycket annat
har han pröfvat på, och allt låg ej
lika för hans konst; — hans personligt
starka lif i häfderna fick t. ex. sällan
sitt motsvarande poetiska uttryck, ej
heller alltid hans pietet för ett eller
annat, som han besjungit.
Tillfällighetsdikter, invigningsdikter, minnesdikter
kunna falla släpigt eller tunt och officiellt.
Det hindrar ej, att också några dylika,
som de om Rafael och Calderon eller om
våra egna guldålderspoeter, äro verkliga
poem, diktade af ingifvelsen och det
djupa kännarskapet, och Wirséns
svensksvenska sinne färgade vackert mången
lyrisk dikt.
Slutligen: sitt eget sällsamma
sångar-öde har han besjungit, sin kamp med
en tidsandas växande flod, med »jättar
och dvärgar många fler». Det blef icke
det, som han själf skildrade i sin störst
lagda, sin mest vingbreda (och af vår kära
allmänhet komplett okända och obegripna)
dikt, »Sägnen om Eyvind», som starkare
än så många utskrikna verk målar
förvandlingen, den inre ödeläggelsen hos
en människa, när hon släpper sin
ungdoms ideella syn och blir en
illusionslös verklighetsman och skeptiker, för
hvilken »Gimles minne är borta, mulen
och grå är skyn». Detta öde blef minst
af allt hans, han släppte ej sin klinga
och ej heller sin sångarharpa, ehuru den
förra »sades slö» och allt tycktes
öfver-rösta den senare; han bar — som han
med en förnäm och ridderlig bild också
har uttryckt det — sin morgons
silke-stickade »Oriflamme» mot stormen och
mot aftonens vemodsglöd. Snarare
förutsade han, kanske helt omedvetet, hvad
framtiden i oväntadt rikt mått skulle
medföra, då han just vid 1880-talets
inbrott diktade om romantikens
sångar-fågel, svanen, som glömmes bort i sin
damm, när det »kommit ofredstider» och
den klara vågen har grumlats:
Växter slemmigt upp ur gyttjan skjuta,
giftförtyngda kalkar sömnigt luta,
gula neckrosknoppar dufvet sänka
sig mot mörka, jättestora blad.
Sjukligt sken utöfver dammen faller
genom trädens yppigt knutna galler,
gröna dagrar mystiskt öfverstänka
med sitt skimmer svanen i sitt bad.
Är detta alldeles utan en sidoblick
på den J. P. Jacobsenska sjukligt yppiga
dekadensfloran, som just då slagit ut i
den beklämmande »Niels Lyhne»? —
Alltnog, dammens svan blir ensam, och
kråkorna kraxa:
Jämt han tyckte sig för mer än andra
och är stursk ännu, fast öfvergifven.
Han stannar kvar, ehuru sommaren
flyktat, och skalden själf manar honom
att hoppas: det friska vattnet skall nog
ånyo ledas ner i dammen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
