Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - C. D. af Wirsén. Några minnesord af Fredrik Vetterlind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. D. af WIRSÉN
509
Frågade man Wirsén under hans sista
år, om han tyckte, att friska poetiska
källsprång slutligen sprungit fram, så
svarade han kanske mer tvekande än i
sin dikt från 1880. Själf hade han
under en lång verksamhet i poesi och
kritik arbetat därpå, och på denna
verksamhets inflytande såg han illusionslöst, utan
optimism.
Och dock var han en makt, och det
ingalunda blott som diktare. Så ofta
under åratal man i Posttidningen eller
»Vårt Land» läste en artikel af hans hand,
märkte man detta, oaktadt många
recensioners brist äfven på den kritiska
smidighet, som är berättigad och
berömvärd. Det var ett svärd, som
sträcktes ut öfver landet, ett svärd, ristadt med
höga runor, och efter alla samtida
litterära cirkusprestationer a la Mefistofeles,
efter allt det erbarmligt lösa estetiska och
filosofiska prat man på olika håll kunde
få höra, kändes det tryggt, att denna
fasta hand förde svärdet.
I det hela blef han ju dock
undanskjuten och oförstådd af tiden. Kanskehade
man hellre sett, att det skett helt utan
egen skuld — men dylikt tillåter
mänsklig begränsning icke. Och för öfrigt,
är ej det tragiska ödet det vackraste,
det största? Men tragik förutsätter skuld
och begränsning. Så blef det Wirséns
själfvalda lott att utestänga sig — icke
från möjligheten att bäras i triumf med
tidens egen triumfvagn, ty därför hade
han betackat sig, sådan som tiden var
— men från nästan allt förstående, att
ej tala om seger, för den mest
hårdnackade och skenbart mest förtviflade
ideella strid, som en enskild man stridt
härhemma.
Och med rent pompös ironi hade
c. D. af wirsén 1909.
ödet målat bakgrunden till denna tragik
i hans hela yttre upphöjelse med makt
och ära, ordnar och guld.
Det mångåriga offentliga förtalet
tycktes till slut ha gjort sin gärning, och medan
t. ex. de senaste årens strindbergssvindel
resulterade i ofantliga upplagor, i
nationalinsamling och förslag om staty, var
Wirsén — visserligen knappt hatad som
fordom men hade af alldeles speciella
skäl i förtid fått dela så många utmärkta
lyricis öde: att vara oläst och glömd.
Han tröstade sig med det som tröstat
honom under hela hans lif, med poesi,
arbete, vänskap, men icke minst med
det förakt för fraser och suggestioner,
hvilket ej kunde vara suveränare och
hvilket som en stålring omslöt den
orubbliga troheten mot tillvarons innersta och
innerligaste makter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
