Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Vilhelm Ekelund. Af Albert Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
554
ALBERT NILSSON
af det värdefulla. Den stora humorn, som
för många diktare varit ett medel att
försona sig med lifvet är främmande för
Ekelunds aristokratiska läggning. Humorn är
skönhetens kompromiss med det fula. Men
Ekelund tål inga eftergifter. Hellre brista
än böjas I Där andra skulle ha humor,
har han indignation. Hur flammar ej hans
förakt för borgerlig opportunism,
medel-mättighet, alla filisterdygder!
Filisterför-aktet följer genikulten som skuggan följer
ljuset.
Ekelunds »Antikt ideal» hör till den
stora hellenska bildningslinje, som går
genom vår kultur sedan renässansen. Det
klassiska bildningsidealet har alltid varit
och är ännu i dag det aristokratiska gent
emot det demokratiska. Striden om
antikens eller den moderna kulturens företräde
har nu pågått i århundraden. Den
uppblossade i slutet af 1600-talet. Förut
dristade man ej jämställa modern litteratur med
den antika. Men stridsäpplet kastades den
dag, då Perrault i franska akademien
uppläste sitt kväde öfver Ludvig XIV:s sekel,
hvilket han förhärligade på grekernas
bekostnad. Antiken fick den gången sin
eldigaste försvarare i Boileau. Sedan dess
har striden utkämpats i skiftande former:
den har rört sig på det pedagogiska
området, där den gällt i hvad mån studiet
af antiken kan läggas till grund för
modern bildning, men det är framförallt på
det estetiska gebitet hufvuddrabbningarna
stått. Många af de två sista
århundradenas största kulturpersonligheter — en
Winckelmann, Goethe, Nietzsche — ha kämpat
för en antik pånyttfödelse.
Hvarje århundrade har upptäckt antiken
på nytt, men också tolkat den efter sin
egen bild. Franskklassicitetens greker
synas oss endast som förklädda fransmän;
öfver Winckelmanns och Goethes Hellas
ligger nyhumanismens klara, men något
kyliga och tunna luft; Nietzsches greker äro
romantiska heroer. Winckelmann
bestämde antikens väsen som adel enfald och
stilla storhet. Han såg antikens högsta
uppenbarelse i dess bildande konst: måttan,
lugnet, behärskningen blefvo för honom
dess främsta egenskaper. Den döende
Laokoon gör han till en stoisk filosof, som
pä grund af själfbeherskning förkväfde
uttrycket för sin smärta. Gent emot
Winckelmanns antikuppfattning, som är den tra-
ditionella, framhäfver Nietzsche det
lidelsefulla, våldsamma, dityrambiska i grekiska
lynnet. Han förlägger den grekiska
kulturens tyngdpunkt till den försokratiska
tiden. Fidias’ skulpturer, Sofokles’ tragedier,
Platos filosofi utgjorde ej för Nietzsche
blomman af grekisk odling. Som Renan
tillbad han ej gudinnan Atene i
hennes tempel ’på Akropolis, utan slöt sig
till Dionysos’ lifsberusade följe.
Nietzsche betonar, huru improduktivt Athen
länge var. »Pindarus hade ej varit möjlig
som athenare, Simonides visar det. Och
Empedokles vore det ej. Heraklit ej.
Nästan alla stora musiker kommo utifrån. Den
athenska tragedien är ej den högsta
tänkbara formen. Det fattas dock hjältarna
alltför mycket det pindariska». Grekernas
plastik intresserade ej Nietzsche särdeles.
Han fann den ytlig. I sitt geniala
ungdomsverk »Die Geburt der Tragödie»
framhäfde han, huru det bredvid Apollos värld:
klarhetens, objektivitetens, de rena
linjernas värld, låg Dionysos’ dunkla välde, där
ruset, den öfversvallande lifsrikedomen,
lidelserna härskade.
Nietzsche uppdagar, såsom det ofta
påpekats, romantik i antiken. leke
sofrosy-ne, måttet, utan snarare hybris, Öfvermåttet,
satte han som antikens signatur. Det
sammanhängde med hans romantiska
genidyrkan. Ekelunds antikuppfattning är i hög
grad influerad af Nietzsche. Heraklit och
Pindarus, bägge stridens lofsjungare, äro de
antika namn han oftast nämner.
Hvarje förkunnare af nya ideal
äfventyrar att ej göra sin tid full rättvisa. Då
man läser Ekelunds anatema öfver
romantiken, frågar man sig nödvändigt, om ej
också den art romantik han bekämpar bragt
i dagen något oförgängligt och
oförytter-ligt. Poesien sväfvar inte i luften, utan
har rötterna fästa djupt nere i det allmänna
kulturlifvet; den måste skifta form och färg
i och med att jordmån och atmosfär ändras.
Hela vår idévärld har vunnit i rikedom,
en större rymd hvälfver sig öfver den, och
är icke förhållandet detsamma med poesien?
Vi ha upptäckt icke blott universums, utan
äfven människosjälens oändlighet.
Behandlade i modern litteratur ha forntidens
myter fått ett djup, hvarom de gamle ej
drömde. Hur har ej Ekelund själf på många
ställen i sina essayer förstått att tolka den
moderna människans oändlighetskänsla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
