Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Vilhelm Ekelund. Af Albert Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILHELM EKELUND
555
Något af det bästa han skrifvit är essayen
•om Poe i »Böcker och vandringar». Han
synes här ej ens själf ha hjärta att tillämpa
sina principer. Äfven en skald som
Bau-delaire finner här nåd för honom. Är det
ett affall från hans ideal eller är detta för
trångt? Hur mycket hänsynslösare och
obarmhärtigare förfar ej Nietzsche! För
honom var Baudelaire »trefjärdedelsnarren»,
endast intressant som ett dekadent
studieobjekt. Man kan tänka sig en
sammansmältning af det bästa antika och det bästa
moderna, en tanke många tänkt och som
väl äfven är Ekelunds. I essayen Charis
säger han till sist: »Den moderna
människoanden, som är djup nog för en
ensamhet, en hemlöshet, mångdubbelt mer
främmande än en hellen någonsin drömt —
en kosmisk ensamhet, en kosmisk
hemlöshet — skulle ej just denna ande i kraft
häraf också vara desto djupare i stånd att
förnimma den helleniska hemkänslans Charis?
Ja, det finnes ting i den grekiska bildningen,
hvilka kunna upplefvas med en finare eld,
en klarare förälskelse än någon ännu
uppleft den. Det skönas bana är oändlig.»
För att belysa motsättningen mellan den
antika och romantiska åskådningen för
Ekelund läsaren genom ett galleri bilder af
gamla och moderna författare. Ekelund
framstår i sina båda prosaböcker som en
ovanligt fin och själfull essayist, den mest
konstnärlige vi äga. Han skiljer sig från
våra vanliga essayister, man skall ej gå till
honom för att få »kunskap» i populär
betydelse om de ämnen han skrifver; han
försmår alla tyngande fakta och data, all
yttre historia och griper det bakomliggande,
den själflysande centrala punkt, hvarifrån
det personliga utstrålar. Det är ej växten
med rötter, stjälk och blad som han ger,
utan dess blomster, icke heller blomstret,
utan dess doft. Hans konst är mer lyrisk
än plastisk. Lyriken är kanske till sist
den enda konst som kan spegla en själs
oändligt nyanserade rikedom. Ekelunds
essayer verka ofta som poem på prosa, t.
ex. de utsökta sidorna om Ernst Ahlgren,
där författarinnans bild är inramad i
naturskildringar. Ekelund behandlar prosan med
samma mästerskap som versen. En adel
prosa är kanske ännu sällsyntare än den
fulländade versen. Ekelunds svenska har
något af den lätta gången, det spänstiga
lynnet, krigarhållningen, som utmärker vår
bästa, d. v. s. Tegnérs, och bildar en
angenäm motsats till det vanliga slappa
essayspråket, där tankarna äro få och de
som finnas simma förlorade omkring i ett
svallande ordskum. Ekelund älskar den
stränga rena linjen. Hans stil är oaktadt
dess lyriska karaktär i hög grad intellektuell.
Äfven om Ekelunds förkunnelse har en
romantisk färg, är ej dess värde beroende
däraf. Hans afsikt har ej varit att
teoretiskt sprida ljus öfver gångna tider, utan
att finna ett nytt lifsideal, som står i
handlingens tjänst. I appellen till viljan, modet,
tapperhetsinstinkterna ligger dess befriande
friskhet. »Antikt ideal» är grundritningen
till en ljus stor tempelbyggnad. Skall hans
förkunnelse falla som tändande gnistor i
unga själar, det första budet om en
stundande klassisk vår hos oss, eller förklinga
ohörd? Det senare är väl troligast, ty de
idéer han bär fram äro så otidsenliga som
möjligt. Ekelund följer en fana som går
mot vinden. Hela hans diktning kan aldrig
bli annat än ett fåtals egendom, och han
har själf ofta framhållit, att den publik
han vänder sig till är en aristokrati —
framtidens aristokrati.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
