Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Gustaf Fredrikson 1832—1912. Af Emil Grandinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF FREDRIKSON
617
GUSTAF FREDRIKSON. OLJEMÅLNING AF OSCAR BJÖRCK I91O.
/ artistfoyern a K. Dramatiska teatern.
Amerika», åt Paul de la Fornay i »De
onyttige», åt Gondinets »Parisare» och åt
grefve Trast i »Ära». Och det var detta
drag af äkta hjärtlighet som gjorde, att,
när han ännu blott för ett par år sedan
spelade Olivier de Jalin mot en förtjusande
Marcelle, hvilken utom scenen var nära
sextio är yngre än han, man tog för godt
hans få och korta frieri repliker till
henne i sista akten, accepterade lösningen
och liksom trodde mera på den än på den
berömda repliken om persikan — en
resonörs »cheval de bataille» !
Ty mycket nära hans första
älskareroller ligga alla de berömda
Fredriksons-roller, där han gifvit den franska resonören,
som går omkring som ett särskildt
språkrör mellan författaren och publiken, utan*
att gripa in i handlingen på annat sätt än
att han dikterar den, och utan att ha
annan förbindelseled med de öfriga figurerna i
pjäsen än att han spirituellt konverserar med
och — om dem. Den nyss nämnde
Olivier är i stort sedt en sådan, Beccamel i
»Odette», Rodolphe i »Hedern och
penningen», des Tourbiéres i »Lady Tartuffe»
och Raymond i » Sällskap där man har
tråkigt» äro renodlade typer af genren.
Men den nyare, särskildt den nordiska
litteraturen har erbjudit honom en serie
roller, hvilkas kvickhetsmättade
»resonerande» form haft mycket gemensamt med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
