Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Gustaf Fredrikson 1832—1912. Af Emil Grandinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6i6
EMIL GRANDINSON
DOKTOR RELLING I »VILDANDEN».
AKVARELL AF PEHR ADOLF WALL.
annorlunda, att äfven uttryckssättet måst
förändras. Och Fredriksons med rätta så
berömda replik-konst har alltid rymt för
mycken sanning och natur för att icke
också förändras och utvecklas. Språket
lefver, och vårt dagliga samtalsspråk
omgestaltas mer och hastigare än mången tror.
På initiativ af dåvarande teaterchefen
friherre Eugene von Stedingk inköptes af
staten f. d. Mindre teatern, från 1863 kallad
Kungl. Dramatiska teatern. Här uppträdde
Fredrikson för första gången — några dagar
efter teaterns öppnande — den 1 7 sept.,
då första föreställningen gafs af »Så
kallade hedersmän». När samma teater på
våren 1907 stängdes, spelade Fredrikson den
gamle ädlingen Max v. Wittinghof i »Lifvets
maskerad» och mottog i dennes gestalt en
minnesgod publiks stormande ovationer.
Och hvad ligger icke mellan dessa båda
teaterkvällar! Den teaterns historia
sammanfaller i det närmaste med skildringen
af hvad Fredrikson verkat som
skådespelare, instruktör och ledare af teatern, den
har många lysande namn att nämna vid
sidan af hans, denna historia kan tälja om
många segrar och framgångar, om mycket
vist och något ovist nit, om stordåd och
misstag — men den historien skall ej här
skrifvas. Den här tillmätta platsen är
ej tillräcklig för att ingå på något
uppräknande af Fredriksons roller, hvilket vore
detsamma som att genomgå en stor del
af teaterns repertoar, det blefve hvad hans
tidigaste roller beträffar endast namn, som
numera blott få kunna minnas, och med
afseende på de senare årens verksamhet
namn, som alla teatervänner väl känna
till.
Jag yttrade ofvan, att det är min tro,
att Fredriksons spelsätt under den tid, han
varit verksam, undergått förändringar, huru
väl man än tyckt sig känna igen det från
den ena rollen till den andra. Men han
har i alla tider insett sanningen af den
sats som Constant Coquelin för några år
sedan skref i undertecknads minnesbok:
»L’art du théåtre c’est 1’art de bien dire» -y
detta att tala väl, tydligt och uttrycksfullt,
att i det flytande talet skilja på hufvudsak
och bisak, det har för honom varit
utgångspunkten för hans konstnärliga sträfvan och
gjort honom till den replikens mästare som
han odisputabelt är, om ock en eller
annan falsk betoning, en eller annan
hastighetssynd i uttalet kunna konstateras. Men
detta har endast varit utgångspunkten för
den yttre form gifningen-, det inre
innehållet, som förlänat de af honom framställda
karaktärerna ett särskildt, personligt drag
af nobless, elegans, esprit och hjärta, det
har han hämtat ur sitt eget, mycket
lyckliga temperament, ur en sinnets jämvikt,
som sällan kunnat störas, och ur en
godmodigt satirisk uppfattning, som aldrig
lämnar honom. Och jag tror, att förklaringen
till den sannskyldiga förtjusning af djupare art
än det tillfälliga skrattets och nöjets, som
hans spel väckt hos mottagliga sinnen,
legat just i detta, att han på scenen i så
eminent grad verkat »bättre folk», ej blott
genom sin salongsvana eller sitt obesvärade
och fullt trovärdiga sätt att tala om sina
tre eller fyra hundra tusen francs i räntor,
utan genom vissa fullt öfvertygande och
mycket älskvärda uttryck för själens
förfining, för hjärtats adel — men dessa
uttryck ha aldrig slagit öfver i sentimentalitet
eller konstlad pose. Det är det varma
hjärtat bakom och det goda hufvudet öfver
lifvets mer eller mindre tvetydliga
förhållanden som gifva charmen åt »Hertig Job»,
åt marquis de Presles, åt kusinen »från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
