Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ur bokmarknaden - Af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR BOKMARKNADEN
621
vemod endast förhöjer. Endast då och
då sluta dessa en genial hjärnas
svärmerier med ett eller annat utbrott, som
låter oss ana, att svartalfer bo i hans
hjärta. Så när han utmålar
människo-lifvet som en tom dröm och förklarar att
det bästa af allt är för människan
vissheten att hon kan lämna detta fängelse,
när hon vill. Men eljest är hela denna
del en serie af leende idyller i samma
stil som Landtprästen i Wakefield.
Goethe har själf gjort uppmärksam därpå i
»Dichtung und Wahrheit», i hvars
trettonde och fjortonde böcker han talar
om romanens tillblifvelse.
Denna idyllernas stämning slingrar
sig framför allt kring den kvinnliga
huf-vudpersonen. Hvarhelst Lotte visar sig,
spira blomstren i hennes spår. Hvilka
förtjusande taflor, där hon är
medelpunkten! Hvilken landtlig friskhet och
naturlighet öfver den berömda scen, där
hon, lik en ung moder, skär brödet åt
de sex små syskonen! Hon är redan en
klok och förståndig husmoder, som styr
och ställer med faderns hem. Hvilket
icke hindrar, att hon äfven har intresse
för andra lifs värden, och hon är helt
med i dansen, som en backfisch på
sin första bal. Hon strålar af hälsa,
och hela hennes väsen koncentrerar sig
i de friska läpparna, de rosiga kinderna
och framför allt i de svarta ögonen, i
hvilka Werther blott speglar sig allt för
mycket.
Med alla dessa behagfullheter är hon
dock ingen romanhjältinna i vanlig
bemärkelse, icke ett fantasiväsen af alla
fullkomligheter utan en äkta tysk ungmö, full af
hjärtegodhet och oskuld. För tysk för oss
till och med i den scen, då hon och
Werther vid fönstret, seende ut öfver
landskapet, båda på en gång erinra sig samma ode
och utbrista: Klopstock.
Werther omfattar henne med oändlig
kärlek. Han hängifver sig helt åt sin känsla,
går helt upp i henne, nedtystande de
inkast, som han i lugna ögonblick gör sig
själf. Äfven på denna punkt är han helt
natur och passion. Att Lotte redan är
bortlofvad står icke riktigt klart för honom,
förr än Albert återkommit. Denne är
skildrad som en i allo utmärkt man, behärskad
och förståndig, i allt underkastande sig
världsordningen och samhällets lagar. Han
KOPPARSTICK AF CHODOWIECKI.
är för högsint och säker på Lotte för att
vara svartsjuk. Tvärtom kommer han
Werther älskvärdt till mötes, finner honom
begåfvad, liksom denne högaktar honom. Det
är samma förhållande som rådde mellan
Kestner och Goethe. Fint säges det, att
det säkerligen är Lotte, som banat vägen
till förståelse mellan de båda männen.
Kvinnorna förstå sig på sådant. Men
motsatserna i deras väsen komma fram i hela
diskussionen.
Situationen mellan de tre är ohållbar.
Och här är det som svagheten i Werthers
filosofi och karaktär, hvilken Goethe
långtifrån undanskymt, klart framträder.
Werther är en fantast som lefver i drömmar,
hvilka han ej kan ställa i samklang med
den omgifvande verkligheten. Därför
skjutes han också åt sidan. Situationen
fordrar, att han antingen kämpar sig till Lotte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
