Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ur bokmarknaden - Af Johan Mortensen - Af Erik Hedén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
622
ERIK HEDÉN
eller också flyr. Han gör intetdera. Som
den obeslutsamme Hamletsnatur han är,
kan han icke bestämma sig. Först
drömmer han vidare, och så när det är för sent,
flyr han. Han söker glömska i en
praktisk verksamhet på en annan ort, men åter
stöter han samman med samhällets
oundvikliga sedvänjor. Såsom ofrälse utvisas
han ur en aristokratisk salong. Han
inlämnar sitt afsked och återvänder till den
stad, där Lotte vistas.
Men här har under tiden en förändring
ägt rum. Albert är Lottes man. För den.
smäktande Werther är ställningen hopplös.
Hans sinne blir allt mörkare. Samma nejd,
som i sommarlik fägring såg hans kärlek
slå ut i blom, har nu klädt sig i höstens
färger. Höst är det också inom honom.
»Mina blad gulna». Och liksom det förr
var Homeros’ hjältesånger som vyssjade hans
själ till ro, så är det nu Ossians
melankoliska, af storm, regn och dimmor fyllda
kväden, som klinga med hans själs
strängaspel. För den allt mera i sin smärta
fördjupade finnes endast en väg kvar. En af
oss tre måste bort och det måste blifva
jag, skrifver han till Lotte. Han skjuter
sig. »Handtverkare buro honom. Ingen
präst ledsagade tåget.»
Goethe har senare löst större
konstnärliga uppgifter än »Werthers Lidanden», men
ingenstädes i hans verk finner man en
sådan omedelbar lifvets glöd i förening med
en så mästerlig framställning.
Herr Allan Bergstrands öfversättning
återgifver ledigt och friskt originalets
språkton och är i det hela ypperlig. Exempelvis
kan nämnas dagboksanteckningen under den
18 aug. och tolkningen af Ossianssångerna
såsom utmärkta prof af öfversättarekonst
(på det förra stället borde dock det efter
tyskan nybildade blifva utbytts mot ett
annat ord). Det är endast skada att här
och där ett fel eller en vårdslöshet
insmugit sig. Så låter öfversättaren Werther dö
med »skor» på fötterna, fast både texten
och Chodowieckis teckning angifva, att han
har stönar — de klassiska gulkragade
stönar, som just »Werthers lidanden» tidvis
gjort så moderna. Och hvarför har icke
öfversättaren låtit Goethes roman behålla
sin titel: »Den unge Werthers lidanden»?
En lifligt och intressant hållen öfversikt af
romanens tillkomsthistoria inleder arbetet —
just hvad en modern läsare behöfver för
att kunna njuta verket som en af
samtiden.
Johan Mortensen.
Emil Zilliacus: Grekisk lyrik. Helsingfors, Lilius
& Hertzberg. (Stockholm, Björck & Börjesson.)
jp5*"^) EN GREKISKA LYRIKEN har
I i DM a-Htid- på antikbeundrarne utöfvat
feL^/P(j en särskild dragningskraft, just
Ifc^ ^ därför att denna dragning varit
ganska svår att förnuftigt förklara. För
det första är ingen gren af Hellas’
klassiska litteratur så omildt sköflad af tidens
ogunst som lyriken, åtminstone den meliska,
den egentliga vislyriken. För det andra
finns där ju intet at det vi högst beundra
i lyrik: kärleksmotivet saknas nästan
genomgående; likaså hvarje religiöst motiv i
modernt intim mening-, naturfägringen,
natur-drömmeriet tar jämförelsevis ringa plats,
likaså saknas i stort sedt hvarje romantisk,
öfverkänslig oändlighetstrånande skönhet.
När vi ända nödvändigt vilja beundra
Hellas’ lyrik, beror detta i själfva verket på
ett omedvetet felslut. För oss är lyriken
den mest egentliga poesien. Vi förutsätta
då, att hellenerna måste ha sett saken på
samma sätt, och eftersom nu deras
diktarkraft var så underbar, så måste deras lyrik
ha varit särskildt enastående. Den, som i
denna stämning går att läsa orginalverken,
måste ha ytterst lätt att förfalla till antingen
själfbedägeri eller svår besvikenhet.
Det länder den unge finske forskare,
hvilkens bok här anmäles, till stor ära, att
han förstått undvika båda dessa blindskär.
Han har öppen blick för faran att inläsa
moderna känslor och sedebegrepp i de
grekiska lyrikerna, hvilka verkligen med få
undantag äro högst litet klassiska, om man
därmed menar ideala mänskogestalter. Han
påpekar Archilochos’ ogenerade
åsidosättande af mannamodets och
fosterlandspliktens kraf, han döljer ej Theognis’
själfviskt öfvermodiga klassmoral. Men han
framhäfver att hvad som brister i klassicitet,
det uppväges mångdubbelt af den
grekiska lyrikens två hufvudegenskaper: först dess
friskhet, såväl i fråga om naturintrycken
och naturbilderna som framför allt i
åter-gifvandet af mänskliga tycken, upplefvelser
och stämningar. Just det hvardagligt
naturliga, som präglar Hellas’ lyriska dikt i
motsats mot vår, ger den dess lifskraft.
Detta dock endast därför, att den är för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
