Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Den knutna handen. Af Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN KNUTNA HANDEN
29
jag kommit dit för att komplettera min
kännedom om Lorenzo Lotto, om
hvilken jag kanske skulle komma att skrifva
något i en konsttidskrift.
»Lorenzo Lotto?» upprepade han, och
af det bestörta, nästan förstenade
uttrycket i hans ansikte förstod jäg, att det
var första gången i sitt lif han hörde
det namnet. Jag kunde inte låta bli att
dra på munnen, då jag tänkte på, att
det var i hans egen kyrka, S. Maria
sopra Mercanti, jag på förmiddagen sett
en af Lottos intressantare taflor, en
interiör från madonnans sängkammare,
där bebådelsens ängel skrämmer hennes
katt att skena öfver golfvet.
»Lorenzo Lotto?» sade han omigen
och rodnade af förlägenhet. »Ni vill
väl inte säga, att det finns någon
Recanati-konstnär, som heter sår»
»Nej visst inte», svarade jag,
angelägen att lugna hans lokalpatriotiska
ångest, och med tanke på den spirito
di campanile^ den hätska rivalitet som
i Italien ofta råder mellan de närmaste
grannstäderna, tillade jag: »Det finns
till och med elaka människor, som påstå,
att han är född i Loreto.»
Jag såg kvarnstenen falla från don
Raffaeles bröst; han gjorde en ful min
af det djupaste förakt och sade:
»Vill ni vara god och berätta mig
någonting om den där Lorenzo. . . Lotti.»
»Något ofördelaktigt?» sade jag och
drog på smilbandet.
»Ja, helst», svarade han och nickade
illparigt till tecken att han förstått
mig.
»Det blir svårt», sade jag
fundersamt, »Lorenzo Lotto var nämligen en
mycket from man. Men. . . det finns
verkligen en liten anekdot om honom,
som kanske kan passa. Då Alfonso I
af Ferrara som änkling efter Lucrezia
Borgia fått en son med sin lilla
borgerliga älskarinna Laura Dianti och till
belöning gjort henne till markisinna, lät
han Lotto måla hennes porträtt som
madonnan med barnet och därunder
pränta bibelspråket: ’Den mäktige
hat-gjort stora ting med mig.’»
»Det hörs, att han var från Loreto»,
sade don Raffaele bitande. »Tack för
historien; jag skall använda den, om
jag får höra loretanarna skryta med sin
Lotto. Men säg mig, har ni bott många
år i Italien? Ni tycks känna oss
italienare utan och innan, åtminstone våra
svagheter.»
»Det vore förmätet af mig att inbilla
mig något sådant. Jag tviflar på, att
man någonsin kan lara känna ett folk,
som inte är ens eget. Man kan
naturligtvis iaktta, att det eller det lilla
karaktäristiska draget ofta förekommer, men
man bör akta sig att dra några
allmänna slutsatser. De bli kanske lika
oriktiga, som om italienarna på grund
af sina erfarenheter af oss turister skulle
drifva den satsen, att alla utlänningar
äro taktlösa, dumdryga och oförmögna
att bedöma pengars rätta värde. Men
att italienarnas hvardagspassion är
lokalpatriotismen, en liten lustig ättling i rakt
nedstigande led af deras stora, stolta,
nästan monomana fosterlandskärlek, det
får man snart en misstanke om, och att
en Recanatibo girigt uppfångar och solar
sig i hvarenda liten ärans ljusglimt, som
kan ha utgått från hans stad, det
behöfver man inte resa till Recanati för
att förstå. Eftersom ni är präst, don
Raffaele, vill jag inte göra er den
ogrannlaga frågan, om ni inte anser, att Recanati
i världens ögon omstrålas af en långt
starkare och mera välförtjänt glans tack
vare sin Leopardi är er grannstad Loreto
med sitt madonnahus, som änglarna ha
kånkat med sig öfver hafvet från
Nazaret.»
»Jag är er oändligt tacksam för er
grannlagenhet att inte göra mig den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
