Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
särskildt illa, sammansättes en pjäs som
»Eldprofvet» så, att både parkett och rader
få just det kvantum sliskighet, dumhet och
råhet, som passar deras andliga, enkla
gastronomiska läggning.
Af den människans naturliga vildhet,
som florerade den tid, då man skar röda
remmar ur ryggen på sina gäldenärer, då
kungliga högheter ristade blodörn och
längtade efter ett eller annat lustmord för att
afbryta det enformiga landtlifvet, finnes
ännu åtminstone något kvar, äfven hos den
mest beskedliga lilla tant. Är hon riktigt
hygglig får hon nog af grymhet genom
missionsberättelser från Kina och af vällust
genom en moralisk men utförlig skildring
af hvita slafhandeln. Ett världens barn
kan, både här och i Frankrike, mera olika
äro vi ej, på »Eldprofv et» få sina små
rester af primitiv drift på ett legitimt sätt
tillfredsställda. En person blir strypt, men
var lugn, det är bära en spion, som ville
Frankrike illa, en våldtäktsscen som
slutar lyckligt, men var inte orolig, de bägge
parterna äro gifta och till på köpet med
hvarandra. Uppslaget är följande. En
spänstig, intelligent öfverste, spelad af herr
Hed-qvist på det mest förstklassiga sätt, så att
han, som afsedt, verkade som ett extrakt
af maskulinitet, med allt hvad en kvinna
kan drömma om af styrka, hänsynslöshet,
elegant hållning, elementär drift och
hjälplöshet inför den kvinna han älskar. Han
har bära ett fel, dåliga affärer. Visserligen
oförlåtligt, då man rör sig i demimondäna
kretsar, men som ej är vidare farligt då
det är fråga om kärlek på allvar. Kränkt
både på egna och Frankrikes vägnar, då
Glogau, hemlig agent för en främmande
stat, föreslår honom att betala hans
skulder, mot att han utlämnar några
fästningsplaner, dödar han genom strypning M.
Glogau, hvilket torde ha förefallit den
franska publiken så mycket mindre klandervärdt,
som denne troddes tillhöra den judiska
rasen. Härigenom kommo en hel del etiska
rasrenhetskräfvare och några mindre
moraliska nationalistiska element i godt humör.
Öfverstens maka, Monique, står just, om
uttrycket tillåtes, på fallrepet för att störta
sig i armarna på en ungdomlig, litet torr
minister af frisinnad läggning — för en
sådans erotiska längtan är en fransk
parkettpublik utan spår af medlidande.
Öfversten har varit henne otrogen, och hon
skall just begagna sig af den rätt den
franska oskrifna lagen ger henne att betala med
samma mynt, då hennes make, som,
förklarligt nog, vill återvända till Monique,
fru Bosse, intränger i hennes sängkammare
och meddelar att han har strypt Glogau.
På en biograf hade man nu fått se, hur
hon sedan hjälpte honom att bära bort
kroppen. Här skedde detta utanför scenen,
men ingen biograf hade kunnat återge det
lidelsefulla spelet, den strid i hvilken de
två värdiga motståndarna, herrHedqvistoch
fru Bosse, bägge fingo första priset,
liksom i stycket mannen segrade genom en
förening af aktivitet och ödmjukhet och
kvinnan genom att visa sig i sitt äkta
kvinnliga väsen af »Hengivelse, hvis Form er
Modstand». Man må vara hur litterärt
grinig som helst, så längtar man efter att
i-bland få se något af kärlekens vildhet och
säger sig med en viss belåtenhet, att än
lefva de gamla gudar och lyckligtvis
också gudinnan Venus.
Fru Bosses spel och utseende var så allt
igetföm det rätta och herr Hedqvist hade
en så militärisk offensiv och inlade en
sådan furia francese i angreppet, att denna
dramatiska duett blef det mest
förstklassiga jag sett och hört under den förflutna
teatersäsongen. Herr Aug. Lindberg var
med sin pontifikala stämma en utmärkt
biskop. Och herr Palme roade med några
tonfall af världsmannaskepsis.
Ludvig Nordström har framhållit, att
Sokrates, Spinoza och Jesus äro de tre
förnämsta humoristerna, men vi få ej ett
ögonblick glömma de tre därnäst förnämsta.
Ludvig Nordström kommer strax efter Jesus
och så på ett visst afstånd Thomas a
Kempis och Bernhard Shaw. Om man i
ljuset af den Nordströmska undersökningen
af humorns väsende betraktar hans
berömda § 5: »Dumheten är det onda, det
obotligt onda», förstår jag att endera Shaw eller
jag är en obotlig dumsnut, och går man
vidare in på den Nordströmska satsen i
samma §: »En allvarlig människa, det är
djäfvulen», så fattar jag vid läsningen af
Nordströms Landsortsbohéme eller
åskådandet af en Shawpjäs, att jag helt enkelt är
en dum djäfvul. Doktorns dilemma sätter
åskådaren i det dilemmat att för sig själf
afgöra, om den också groteskt själfbelåtne
salongsanarkisten G. B. Shaw är mera tillgjord
i denna pjäs än sina föregående. Svaret blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
