Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Georg von Rosen 70 år. Af Erik Wettergren
 
 << prev. page << föreg. sida <<      >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEORG von ROSEN
DEN  FÖRLORADE SONEN.     OLJEMÅLNING.     1883.     I Nationalmuseum.
linjighet, som närmar bilden till de
gamla grekiska tragedierna.
Den   inre   storlinjigheten   motsvaras
af en yttre — annars vore det ju
förfeladt   alltsammans.      Det är förunderligt
hur   denna   bild  »står sig» rent
dekorativt,    och   —   de   symboliskt tänkta —
färgerna smälta för hvarje år allt fastare
samman till ett dunkelt lackartadt djup.
Allt   oväsentligt »kribbel-krabbel»  är nu
borta,   och   det   är fasthet och
nödvändighet   som   härskar.   —  Endast   denna
renlighet   är   tillräcklig   som  dementi af
det ofta hörda påståendet att grefve von
Rosen i Munchen arbetade under Pilotys
ledning.    Inte nog med att han inte var
hans lärjunge, då han endast träffade
honom en enda gång; han kände sig t. o. m.
bortstött   af  den   formslappa » realism»,
som   ansågs   vara  det   nya hos honom,
och det historiska intresset hos båda är
inte   nog   att   slå   en brygga mellan så
oförenliga  element som Pilotys
operabarock och von Rosens strama renässansstil.
Erik XIV, som blef färdig 1871, är,
förutom   allt   annat,   höjdpunkten af de
lineära   sträfvandena   i  von Rosens
måleri.    Men   de togo sig äfven andra
uttryck,   närda   af impulser från gammal
och   ung   konst   i Albrekt Diirers land.
Det är nu åter så, som då han hänfördes
af Leys, att den gamla konsten måste
filtreras genom en samtida konstnärs
temperament   för   att   ge honom den
afgörande   stöten.     Några
Munchener-konst-närer,   hvilkas mest betydande man var
den   olycklige   Rethel,   hade sökt sätta
lif i en valtradition, som hette det gamla
tyska   träsnittsmaneret   från   1400-   och
1500-talen.     Inspirerad   af de medeltida
dödsdansframställningarna    och    skakad
af   1848   års   revolution,   hade Rethel i
träsnittsstil   tecknat  lidelsefullt upprörda
eller   vemodigt   ljusa scener, där döden
är olycksbringaren med hånskrattet
mellan   käkarna   eller   den milde befriaren.
Med   valfrändskapens   rätt   tolkade von
Rosen   sina   egna   tankar i ett motivval
 << prev. page << föreg. sida <<      >> nästa sida >> next page >>
 
