Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Den blå vingen. Af Elin Wägner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92 ELIN WAGNER
orimligt att med Krister diskutera hans
hustru, så som hon fått göra med andra
män som rådfrågat henne. Då hade ju
situationer uppstått, där endast samtalets
fullkomligt officiella ton räddat bägge
parter.
— Kom hem till mig en dag, så får
vi språka, sade hon hastigt, liksom
af-värjande.
Han slog följe med henne, och de
vandrade sakta framåt gatan. Visaren
hade vridits tillbaka, och de gingo på
Lunds kullriga gator mellan de små
husen, alldeles som förr, då den snart
färdige juristen, studentkårens ordförande,
värdigades promenera den lilla nykomna
medicinskan.
— Det är tio år sen vi blef
bekanta, sade han, jag minns det så väl,
hvem kunde då tro, min flicka, att du
någonsin skulle bli färdig och böta andra?
— Jag själf, svarade Helga, men jag
trodde däremot aldrig att du skulle
rådfråga mig; allvarligt taladt, hvarför
vänder du dig inte till doktor Ring?
— Det skall jag säga dig, svarade
han med något af det gamla
beskyddande tonfallet, därför att Elisabeth
hyser ett blindt förtroende för — ja, se
inte så häpen ut, just för dig.
— Men jag har inte träffat henne
mer än ett par gånger hos Bannermans
och så de där timmarna i Berlin, invände
Helga med det litet generade leende, som
han kände från gamla dagar.
— Hon har emellertid inte behöft
mera för att komma på det klara med
hvad du går för. At henne skulle jag
anförtro mitt lif, om det gällde, säger
Elisabeth. Och han gaf henne en
pröfvande blick.
— Nå, frågade Helga, skulle du
anförtro ett så dyrbart lif i mina händer?
Han dröjde ett ögonblick med svaret,
och hans ögon hvilade på det välkända
ansiktet, där dragen fått årens fasta
modellering, men där så mycket af den
lilla studentskan likväl satt kvar. — Jag
tycker om den tillit till dig själf, som
jag läser i dina ögon, sade han, den är
antagligen väl grundad.
— Hvarken ja eller nej, alldeles som
förr, tänkte Helga.
— Du har förändrats mycket, fortfor
han, redan när jag såg dig på afstånd,
du gick så tryggt och samtidigt så lätt,
fann jag något i din hållning, som sade
mig att du ändtligen funnit det mål för
ditt lif du sökte, Helga.
— Ja, sade hon, och du har fått din
domsaga.
— Förr i världen var du så full af
misstro och tvifvel, du var så ömtålig
och stolt, att vi förödmjukade dig
ständigt utan att vilja det. Inte menade vi
dig när vi skämtade om kvinnorna eller
ett ord föll i hastigheten, dig höll vi alla
af, och vi sårade dig aldrig med flit.
— Nej, sade Helga, det var just det,
som var det värsta.
— Det var för resten inte så godt att
förstå sig på dig, du gycklade många
gånger så obarmhärtigt med dig själf
och ditt kön.
— Jag har en mycket stark känsla
af, sade Helga sakta, att du alltid förstod
mig, du sade en gång, jag minns det så
väl: »Jag undrar inte på Helga, att du
tar det hårdt — —»
— Hvad då? Att vara kvinna?
— Ja. »— — för jag skulle vara
förtviflad».
— Det där tyder just inte på någon
vidare uppfattning af hvad som var
ägnadt att trösta dig, sade Krister leende.
— Nej, men du tog mig åtminstone
på allvar. Jag hörde hellre ett hårdt
ord än ett skämtsamt, förstår du, så stolt
var jag.
— Ack, ja, sade han, du gjorde dig
så många onödiga sorger, som lyckligtvis,
i allmänhet är främmande för ditt kön.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
