Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Hvadan —. Af Karl-Erik Forsslund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96
KARL-ERIK FORSSLUND
Hvadan kommer denna längtan,
som beständigt genomströmmar
allt mitt väsen, dessa dunkla
orofyllda fjärrandrömmar,
dessa ekon som af sånger,
hvilka stiga tankfullt stumma
djupast ur de dolda dalar,
djupast ur de skogar skumma
i mitt hemligaste inre —
stiga som ett strängackord
ur den hårda mark jag trampar,
ur den grund som bär min gård!
Ligger jag med slutna ögon
vaken lyssnande i natten,
hör jag som en underjordisk
ström, ett sorl af gömda vatten,
doft ett brus och mörkt ett mummel
som ur porten till en klyfta,
som ur gapet af en grufva —
hör det gnola, hör det snyfta,
hör en kör af fjärran röster,
som en lönlig urtidsälf
under bottnen af ett världshaf —
af ett haf inom mig själf.
Som ett forntidsfolk på vandring
skara efter skara skrider
fram i djupet, som en här af
skuggor genom natten glider,
våg på våg i ändlöst följe,
länk i länk i täta leder.
Hvadan komma de, hvart gå de?
A, jag känner, känner eder,
Fäder, Bröder, Fränder alla,
jordens andar, mullens barn,
vågor i den stora floden,
maskor i mor Gäas gärn!
Vålnader och varsel alla —
lif som längesen förbrunnit,
lågor som i stormen slocknat,
sökare som föga funnit. —
Tramp jag hör af legioner
fötter — gamla trötta, tunga,
barnsligt stapplande och manligt
målmedvetna, spänstigt unga.
Röster hör jag, klara, hesa,
sorl i moll och stormfylld sång,
men af längtan dämpas alla,
gåtfull längtan tung och lång.
Längtan darrar blek i sorlet,
längtan skälfver het i sången,
hafver jordens barm och brusar
i den mörka böljegången.
Tusen sinom tusen armar,
hvita vingar, gröna grenar
tycks mig sträckas upp ur djupet,
och ur skuggor, skum och stenar
stiger stark en bön i natten:
Makt i djup och höjder, gif
ständigt djupare och högre,
högre, ständigt högre lif! —
Hör dem, hör dem djupt inom mig,
dessa kväfda* stumma sånger,
skälfvande af evig längtan,
brinnande af hopp och ånger! —
Kunde jag i ord befria
allt som aldrig tala mäktat,
kunde högt i soln jag lyfta
allt som städs i natt försmäktat,
trycka alla sträckta händer,
bygga hemlös själ ett bo,
ge hvar fjättrad längtan vingar,
ge hvar jagad vålnad ro!
Men jag ligger stum med slutna
ögon, lyssnande i natten.
Och jag suges ner och sjunker
i de dunkla dolda vatten,
blir en bölja själf i bruset,
blir en låga snart förkolnad,
svinner som ett eko, bleknar
till en skugglik rolös vålnad —
sist en gång mot gryningsljuset
hviskande i jubel: gif,
makt i djup och höjder, gif oss
högre, ständigt högre lif!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
