Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Balkan och »det heliga kriget». Af B. O. Aurelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114 B- O. AURELIUS
äger anknytning till de båda motsatta
polerna. Religiösa och sedliga plikter
uppfattas på ett yttre sätt och bestå i
böner, tvagningar, vallfärder, allmosor o.
s. v. Ätandet af svinkött och
drickandet af vin är förbjudet, men slafveri och
månggifte äro tillåtna. (I det moderna
Turkiet tillämpas dock ofta engiftet,
praktiskt taget.) Det verksammaste
salighetsmedlet är triden för trons utbredning.
»En droppes blod, som utgjutes för Guds
sak, är mera vard än fasta och böner
under två månader, och på domens dag
skola de troendes sår glänsa som rubiner
och dofta som balsam».
Muhammedanis-men är en religion med underbar
anpassningsförmåga efter den mänskliga natur en >
den både höjer och böjer den till den
lifligaste aktivitet eller den slöaste passivitet.
Historien har gifvit sitt utslag i båda
riktningarna icke minst hvad det turkiska
väldet angår. Muhammedanismen befriar från
skrupler och känner ingen nyfödelse,
ingen botkvalens ångest. Den sätter sin
tillit till människokraft och vänder sig
icke till några nya öfversinnliga
kraftkällor. Den har nog i sin fulla och
obetingade »öfverlåtenhet åt Gud»
(betydelsen af ordet islam). Och efter
jordelif-vet väntar den rättrogne ett sinnligt
paradis med förhöjda njutningar.
Frågan är nu, huru en sådan
religionsform möter kristendomen, och huru man
skall förklara den strid på lif och död,
som i våra dagar brinner om möjligt
starkare än någonsin, emedan den nu
föres på viljans och intelligensens
område. Den muhammedanska
propagandan är i detta nu mera intensiv än
någonsin. Utan att ingå pä någon
specifik kristen apologetik härutinnan vill jag
blott hänvisa till några psykologiska
moment, som kunna belysa saken.
Kristendomen som en historisk religion — och
allra mest dess grekisk-katolska form —
har burit med sig genom tiderna en tung
barlast af traditioner; den har icke för
priset af sin bibelenliga bekännelse och
dyrkan af Kristi person och verk velat
tillägna sig en »monoteism», som för
densamma skulle blifva liksom en förtunnad
luft utan verkligt lifsinnehåll. Och
framför allt, den anbringar den religiösa
kraftkällan hos människan där, hvarest hon
känner och erkänner sin egen svaghet
och ofullkomlighet, men låter sig
uppfyllas af den eviga världens kraft:
Blott vanmakt är all min förmåga,
men evigt Herrans råd består.
Kort sagdt, kristendomen sträfvar efter
en hjärtats nyskapelse och det inre
lifvets tillväxt. Endast med denna
utgångspunkt kunna »trons frukter» väntas i
kärlek, barmhärtighet, tålamod.
Kristendomen är frälsningsreligion,
muhammedanismen lagreligion, och historien har
visat, att tvenne så olika typer icke kunna
förlikas. Därtill kommer, att
kristendomen aldrig uppgifvit sitt kraf på
universalitet, och den martyrtid, den i Turkiets
europeiska, men framför allt i dess
asiatiska besittningar fått genomlefva, har
icke minskat, utan ökat dess spännkraft.
Muhammedanen ser med förakt ned
på ett sådant inriktande mot det inre
lifvet. Han fattar det som en svaghet.
Och den skuldkänsla och botkamp, som
hos den kristne skall ändas i förlåtelse
och försoning, blir för honom i själfva
verket en suspension af viljans aktiva
arbete med de yttre ting, lydnaden för
Allah kräfver.
Liksom det finnes en horror vacui, en
fasa för det tomma, så gifves det också
en instinktiv motvilja mot det
främmande; det ena med det andra gör, att
kristendom och islam mötas och alltid
torde komma att mötas som eld och vatten.
Kommer därtill det stagnerande kyrkolif,
som länge utmärkt den grekisk-katolska
kyrkan, så förstår man lätt, att den icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
